Jag har äntligen fått till att en tant berättar hur långt och hur snabbt jag springer, när jag springer. Det är tydligen bra. För då går det snabbare, i ren irritation över att snittiden sjunker ökar jag tempot även om jag är trött. I veckan sprang jag runt Djurgårdskanalen tillsammans med före detta grannfrun. Det var otroligt trevligt. Då trodde båda att den andra egentligen ville springa lite snabbare och vi ökade tempot för varandras skull. "Du springer rätt fort för att hasa runt" flämtade hon. "Ja verkligen!" flämtade jag tillbaka.Men ibland går det inte snabbt alls. Härom veckan var det dimma under min morgonjogg och det var helt magiskt! Jag stannade mest hela tiden för att ta kort. Underbar tur, det är då det blir värt vatenda skitjobbig första och andra kilometer någonsin! Juno
Juno