Den eviga (tids)optiminsten
Hemma i tid idag. Eller ja, det var en sanning med modifikation eftersom jag kom för sent för att hinna till sonens utvecklingsamtal som jag skulle vara med på. Men som tur var kunde pappan åka dit och jag till dagis istället. Och då var jag plötsligt i tid igen.Hemma i tid för att laga middag (om nu spagetti och korv räknas dit) och sen skjutsa dottern till dansen. Eller ja, eftersom hon skulle välja dansklänning omsorgsfullt så kom vi nästan i tid. Det var bara uppropet som börjat.Och medan dansen var hade jag gott om tid för en liten springtur i regnet. Maken tyckte det var en dålig idé eftersom jag bara skulle springa vilse men jag tänkte att 15 minuter åt ena hållet. Vända. 15 minuter åt andra hållet och tillbaka i god tid innan danslektionen är slut.Tyvärr finns det inga raka vägar i Haninge och plötsligt tjoar tanten i örat att jag sprungit tre kilometer. Hm, då måste jag ta mig tillbaka. Hm igen, vilket håll är nu tillbaka? Frågar några unga killar som inte visste var dansstudion låg. Bussgaraget då? Ah javisst det är lååångt härifrån och du springer åt helt fel håll! Äh. Springer tillbaka, frågar för säkerhets skull en tant också. Fyra kilometer tjoar tanten i träningsappen. Springer kanske lite snabbare och tänker att jag hatar när maken har rätt. Känner kanske igen mig. Spurtar in på danslokalen med säkert tre minuter till godo.Jag sade ju det. Gott om tid. Nästa gång tar jag med mig en bok.Juno
Kommentarer
Trackback