JUNO

En liten flicka försvann för flera månader sedan. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag ska känna när jag tänker på det. Jag kan nästan inte tänka på det utan att gråta. Tänker mig att vara en mamma som har förlorat ett barn, någon har tagit mitt barn. En omöjlig tanke. Då lider jag så oerhört med Madeleines mamma.

Sen tänker jag att hon har lämnat sitt barn obevakat på semestern. Får man skylla sig själv då? Jag släpper ut min son på gatan där vi bor utan att ha ögonen på honom hela tiden. Jag vill inte skylla mig själv om någon tar honom. För man tar faktiskt inte någons barn. Man tar faktiskt inte någon person överhuvudtaget. Jag skulle inte lämna Joar på hotellet på semestern, det är inte riktigt samma sak som att han leker på vändplan framför huset i villaområdet långbortistan. Okej, det var ett dumt beslut men jag lider ändå med Madeleines mamma.

Nu läser jag att hon delgivits misstanke om att ha mördat sin dotter, eller av misstag tagit livet av henne. Om någon mitt i min största sorg och oro skulle anklaga mig för att ha mördat min son skulle jag dö. Indikationer på att föräldrarna är inblandade. Medias sätt att tolka, förstora, misskreditera. Kan det verkligen vara så? Misstankar som gnager.

Tänker på en Joar som är försvunnen och hur alla på gatan tittar snett på mig och undrar om jag är ett sicko och pervo som har mördat min son. Tissel och tassel. Nej men fy fan, så länge jag inte vet fortsätter jag att lida med Madeleines mamma. Är det naivt?

Juno