Nu tar vi fram cykeln!

Egentligen kan sjuåringen cykla. Egentligen lärde han sig det förra sommaren. Lite vingligt och så men det är bara finslipning som saknas. Fast han vet på något underligt vis inte om det. Han tror inte att han kan. Och han har inte velat träna heller eftersom han inte kan. Han gillar inte att göra saker som han inte kan.

Och så har det varit i sommar. Han har gått eller sprungit när hans kompisar har cyklat. Och glatt konstaterat att "Jag springer för jag kan inte cykla". Att föreslå att han ska träna lite cykling har mamman och pappan för längesedan slutat med, det blev så argt varje gång. Inte pressa fram, det kommer när det kommer. Andas, tålamod. Han cyklar väl när han cyklar.

Och så en dag, precis när sommaren defintivt är slut och det är kallt och höst ute. Då kommer han hem och står med sträckt rygg i köket. "Jag har något positivt att berätta" säger han och fortsätter stolt "nu jag kan cykla lite grann!" Wohooo, stående ovationer.

Han har kört en sväng på polarens hoj, fått några tips till livs av en som är jämnårig, inte halvvägs till hundra. Tips som faktiskt är värda att lyssna på. Och nu kanske det släpper, det där som mor och son har så mycket av, självkritiken. Hej då med den. Hej självförtroende. Hej cykel. Imorgon är det mamman som pumpar däcken på sonens cykel och kör träning tills snön faller eller fingrarna faller av.

Juno

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback