Trodde jag ja!

Innerst inne visste jag ju om att det finns något som heter rehabilitering. Och att det med största sannolikhet ska in någonstans mellan ett benbrott och ett vårrus eller midnattslopp. Men ändå, i min lilla värld har den rehabiliteringen bestått av lite övningar för att stärka mina muskler, inte för att över huvudtaget fungera. Alltså blev det en stor besvikelse att jag idag faktiskt bara blev gipsfri. Och inte så mycket mer.



Har du med dig en sko? frågar gipsteknikern efter att ha befriat min fot. Javisst! Men.... jag kan inte få ner min fot i den, den är för stel och det gör ont. Så jag får snällt ta på mig samma "sandal" som jag haft utanpå gipset i fem veckor. Blääää bara. Men okej, ett litet nederlag är ju inget att gråta över. Jag överlevde sågen och ska väl vara tacksam för det tänker jag.

In till farbror doktorn som tycker allt ser sååå fint ut och vidare till farbror sjukgymnasten som tycker jag har sååå bra rörlighet i min fot. Men. Kryckorna får allt hänga med ett tag till, en till två veckor kanske är rimligt. Neeeej, det är väl helt orimligt, hör du inte hur illa det låter? Jag ska ju hänga i skidbacken med familjen, dansa på after ski och börja springa snart igen. Ett höjt ögonbryn var allt jag fick till svar på det.

Tack då säger jag och tar min A4-sida med rulla på vristen övningar, min påse med skon jag inte kunde ha och så tar jag mina kryckor med mig och linkar därifrån. Snacka om antiklimax.

Juno

PS. Men varmt vatten på mitt ben, och bortspolning av ett kilo äckelhud var å andra sidan exakt så ljuvligt som jag föreställt mig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback