JUNO

Klockan är elva. Mamman funderar på att förpassa sig från soffan till sängen. Pappan sitter vid datorn.

-Mamma?
-Pappa?

Oh, mammas lilla ängel gråter. Han drömmer rätt mycket och vaknar rätt ofta. Då fungerar det fint att lägga sig bredvid en liten stund, klappa på huvudet, sjunga en trudelutt. Och vips somnar han om. Haha. Mamman kryper försiktigt upp bredvid barnet som kör en halvnelson och pressar ner hennes huvud bredvid huvudkudden.

-Mamma ligga här, säger han med bestämd röst
-Gnurf, svarar hon med halvkvävd stämma

Mamman försöker försiktigt lirka sig loss ur barnets järngrepp. Får med sig huvudet halvvägs upp innan det tar tvärstopp. En slinga hår har som av en händelse fastnat i barnets grepp. Kväll efter kväll sitter hon där, vid hans säng utan ben, med huvudet i en stramt böjd vinkel och håret fast i hans stadiga näve. Hon känner sig ringaren i Notre Dame ungefär.

-Sov du lilla videung, sjunger mamman och försöker resa sig upp
-Nääää. Mamma håret, gråter barnet
-Du kan somna själv, du är trygg, du bla bla bla rabblar mamman

Lilla monstret tjuter till svar
Ingenting fungerar. Utom att dra i håret. Ju hårdare ju bättre. Men mamman har fått nog. Hon sätter sig resolut upp i sängen. Pratar milt och vänligt och erbjuder en hand att hålla i. Sjunger. Är tyst. Stryker barnet över pannan. Erbjuder barnets eget hår att dra i. Tvärnobb. Det lilla monstret skriker högre och högre. Inte av sorg. Inte av rädsla efter en mardröm. Ren och skär frustration över att inte få slita av mamman de få hårtussar hon har kvar.

Onda draken marscherar ut ur rummet. Hon stirrar vildsint på pappan som har tagit över soffan. Han undrar om de ska ta över lillmonstret till deras säng? Är han inte klok? Mamman ger pappan "nu är det du som löser det här" blicken.

Och det gör han. Efter fem minuter är det tyst i monstrets rum. Pappas lilla ängel sover. Utan att ha dragit av pappan håret. Som är tre millimeter långt. Mamman försöker surt att föreställa sig hur hon skulle se ut i en tremillimeters frisyr.

Juno