JUNO

Det slår aldrig fel. Det är som en gungbräda. När den ena sidan tyngs ner åker den andra upp. När mamman vill sova vill barnet vara vaket.

Tisdag kväll. Klockan visar på 00:30. Mamman är så trött, hon har suttit och pillat med frontpage hela kvällen. Om hon inte får sova på fläcken dör hon. Exakt då väljer barnet att vakna. Mamman hämtar en varm smörgås, sedan länge kall, som hon äter på golvet i barnets rum. Samtidigt som hon försöker sjunga honom till sömns.

Onsdag kväll. Klockan är 23:30. Mamman var nära att dö av trötthet redan vid 19:30 men har av någon helt outgrundlig anledning ägnat hela kvällen åt att städa. Halvt medvetslös tar hon första steget ner i sängen när barnet vaknar. Motvilligt sitter hon och huttrar och sjunger på golvet i barnets rum.

Torsdag kväll. Klockan är 23:45. Alla ambitioner om att ikväll ska hon verkligen komma i säng i tid är grusade. Återigen är det frontpage och photshop som stulit hela kvällen. Mamman stapplar utmattad i säng. Ah, täcket över ansiktet. Långt borta hör hon barnet vakna. Hon låtsas att det bara är en ond dröm och pressar täcket hårdare om huvudet. Barnet gråter. Det gör mamman också. Tillsammans ligger de på golvet i barnets rum och gråter en skvätt. Över det jävliga faktum att de är vakna. Sen somnar barnet på mammans mage. 

Men då har gungbrädan vänt. Barnet sover och mamman är vaken. Mot sin vilja, klarvaken. Var fan är den där snubben med sandsäcken?

Juno