JUNO

Det känns som jag måste ha svarta tajta jeansen och mina gröna skor som låter klick klock klick klock imorgon. Sade L. Varför äger jag inga heta gröna skor som säger klick klock? Och varför äger jag bara halvsäckiga 501:or?

Vi ska ha utställning på skolan, vernissage, branschdag, massor av spännade föreläsare hela dagen och så utställning av elevarbeten. Då kan man, om man är ung och fräsch tänka att man ska ha något tjusigt på sig, som gröna klick-klock skorna. Eller så kan man om man är aningen äldre, nära medelåldern, trött och glåmig tänka att det är bäst jag tar tofflor så jag orkar stå en hel dag.

Det är förjävligt. För några minuter sedan slog klockan tolv. Det är den tjugofjärde januari nu. Och mina hästar förvandlades till råttor, mitt gråa hår blev vitt, mina rynkor blev fåror och plötsligt fick jag så många krämpor och blev så trött. Så är det. Ett år närmre pensionen. Igen. Jag har med råge passerat halvvägs och har nu endast tjugonio år kvar. Men hoppsan. Det är ingenting jag sörjer, men som jag påtagligt känner av.

Men vi är glada L och jag. För vi har ett ganska roligt projekt att visa upp. Kom förbi och titta om ni är i närheten av Tulegatan 41. Efter 16.00 är det öppet hus och ni kan komma och kika på vår sajt om Stockholms toaletter. L är där, jag kanske är hemma och blir bjuden på festlig middag -om min man nu råkar komma ihåg min födelsedag i år.

PS. Nu på morgonen kan jag berätta att det gjorde han! Och jag är imponerad. Och ödmjuk för det får mig att minnas jag helt och hållet glömde bort hans senaste födelsedag...

PS2. Efterkonstruktion. Senaste födelsedag ska det som Johanna så riktigt kommenterade vara. Inte sista. Han lever än. Som tur är.

Juno