JUNO

-Nämen, polisen backar på vår postlåda! utropade maken förvånat
-Vaddå, är din brorsa här igen?
-Nä, det är en annan polis...
-Du skojar!

Pling plong. Det ringer på dörren.
-Jaha, hur var det här då?
-Hej, jag råkade backa på er postlåda lite grann. Fast jag tror att den klarade sig rätt bra...

Haha, men sen inser vi. Polisen är inte på vår gata enkom för nöjet att backa in i vår postlåda. Något har förstås hänt. Vad? Inbrott hos en av våra grannar.

Det känns lite otäckt. Vi vill så gärna tro att vi har valt ett tryggt område för våra barn att växa upp i. Tjuvbesök är inte vad vi förknippar med trygghet. De här grannarna var inte hemma den här helgen. Det var tur ur aspekten att ingenting har kunnat skada dem eller deras barn. Eller så var det otur, för om de varit hemma hade deras hus kanske inte blivit utvalt. Och så är det själva saken att någon har gått in och rotat efter saker som de gillar i deras hus. Tjuvarna hade inte tagit så mycket och det var ju bra ur aspekten att de har kvar sina saker. Men å andra sidan, betyder det att deras saker inte föll tjuvarna på läppen, för tjuvarna går omkring och väljer och vrakar bland deras privata ägodelar, som betyder något för dem men ingenting för tjuvarna. Förutom några spänn på blocket kanske.

Fy fan för sånt. Det är förjävligt att allas våra larm inte håller tjuvarna borta. Men det känns tryggt att veta att systemet med larm fungerar. Securitas var där. Polisen var där. För den lilla känslan av ökad trygghet får de gärna backa ner vår postlåda.

Juno