JUNO

Igår langade jag fram kreditkortet på SATS. Idag unnar jag mig ostkrokar och cola i tevesoffan. Imorgon är det allvar.

Juno

I fredags berättade grannpappan att han ska få två kvällar i veckan att mysa med sina småtjejer. Grannmamman ska nämligen börja träna på SATS. På detta replikar mamman något otydligt om valkar och daller, och hon syftar då inte på grannmammans ungdomliga och smärta och långt över enochsextio långa kropp, och dålig ekonomi. På detta replikar då pappan i sin tur att mamman kan också kan få träna där om hon vill. Han ska sponsra med halva kostnaden.

?!

Och så var det alltså bestämt. Pappan vill också få flera myskvällar med sin lillkille. Mer sannolikt är att han bara ville bli av med valkar och daller. Åldern på mamman kan han inte göra så mycket åt men han tänker väl att det är billigare att försöka snygga till den fru han har än att uppvakta en ny.

Så imorgon börjas det. Mamman ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Hyfsat peppad är hon men för säkerhets skull har hon reserverat en plats i vassen i år med.

Juno

Jag tror jag har gått upp sju kilo på den här helgen. Det är helt sjukt. Maten vi hade med oss fick inte plats i kylen. På kvällarna när vi spelade kort, åkte trots redan svullna magar, påskgodiset fram. Varje gång någon satsade och förlorade dök ivriga händer ner i det enorma påskägget efter lite tröst och lindring. Nedsköljt med en klunk vin, eller öl, eller whisky, eller GT, eller i bästa fall kaffe. Ja herre Gud, jag ska aldrig mer äta.

Vi körde en Grande Finale när vi kom hem igen och avslutade påskorgien med pizza och sushi -och så självklart Casino Royale på biografen R3. När Le Chiffre höjde insatsen till hundratusen var det ju rätt mycket, och en timme senare när Bond höjde insatsen till fyrtiomiljonerfemhundratusen var det ju lite mer. Vårt spel var aningens mer modest. Oftast satsades det vita marker som var värda en krona, eller röda som var värda två. Någon enstaka gång höjde någon med en grön mark, nej lägg av du är inte klok, ska du tvinga av mig en hel femma?!

Min man säger att han är glad att jag har varit så normal under hela tiden, jag blev bara lite hispig en gång. Såklart, vad hade jag att vara hispig över? Vännerna hade ju fixat allting, vi bara hakade på liksom. Min enda insats var att baka en sockerkaka när vi fick finbesök av både svärmor och minlotta och hennes kille. Han hade för övrigt släkt i närheten och maken tyckte han såg lite bekant ut. Det bor ju inte obegränsat med människor i trakten, de är antagligen avlägsna bryllingar eller nåt.

När vi åkte hem idag tog vi vägen över Gysingen för att undvika massan av fjällturister, idioter och svin som rör sig på vägarna. Men vi fick stanna och köa trots allt. För mitt på vägen promenerade ett ensamt och förvirrat (?) vildsvin. Då blev jag lite glad. Gladare. För jag var redan glad, jag hade ju vunnit sextiosju kronor på poker. För dem ska jag köpa morötter så jag kan slåss om en plats i vassen i sommar.

Juno

Om du får önska en sak till i livet, just nu, vad skulle det vara? Nej, självklart inget så ytligt som en pryl. Önska dig istället god hälsa och goda vänner. Men jag blev just påminnd om att jag redan har allt det.

Jag har: världens bästa vänner, en fantastisk familj i mamma, pappa, syrran, en suverän make och underbar son, en stor och go släkt och trevliga kollegor. Jag är omgiven av människor som jag älskar och bryr mig om -och som alla bryr sig om, och tar hand om mig.

Jag har: inte influensa längre, inga allergier eller kroniska sjukdomar. Förutom en fysiskt understimulerad kropp med lite extra kroppsfett, några nya rynkor och gråa hårstrån så har jag inget att klaga på där heller.

Så, om man redan har allt immateriellt man behöver. Vad ska man önska sig då?


BMW Z4 M Roadster.
Såklart.

Juno

Jag har haft så gott om tid. Faktum är att jag i princip sedan hösten 2003 har haft konstant gott om tid. Det låter så lyxigt. Ibland har det varit lyxigt. Vagga omkring med bebismage och sedan dra runt Länna, Skogås, Trångsund varv efter varv i det stora barnvagnsrallyt var ganska lyxigt. Att ha tid att amma bebis och titta på OS är mycket lyxigt.

Men det har inte alltid känts så lyxigt. Under långa tider har lugnet och ledigheten varit ofrivillig. Sjukskrivning, arbetslöshet. Då spelar det ingen roll att man har möjlighet att göra allt man tycker om mitt på dagen, att man kan fika, träna, njuta av det fina vädret.

När alla avundsjukt suckar om vilken "tur" jag har som ändå vart arbetslös på våren när det är så härligt och vem får egentligen chansen att ha en hel lång sommar tillsammans med sitt barn så stirrade jag bara vildsint på dem. Jag vill inte fika ensam eller njuta av solen ensam. Jag vet inte hur jag ska kunna roa mitt barn i två månader när pappan jobbar hela sommaren. Jag vill också jobba och föra vuxna samtal och ha andra personer i min närhet som är över två år.

Och nu är jag där
För första gången sedan hösten 2003 ska jag alltså bli en heltidsarbetare. Och jag våndas lite över hur trött jag ska vara, hur jag ska ha tappat stinget, hur jävligt det kommer kännas att kliva ur sängen kvart över fem vissa morgnar och hur lite tid jag ska få till min tvååring, min man, min blogg och mina vänner.

Så de här sista dagarna gör jag äntligen det som jag varit oförmögen till de senaste fyra åren. Jag njuter av att vara ledig. Lunchar med vänner, går på morgonsimning med syrran (och lyxfrukost efter men det kan man ju inte göra varje dag), fikar med mammalediga vänner, sover middag och har långa chattkonversationer med vännerna down under.

Först när jag kan se ett slut på ledigheten kan jag njuta av den.

Juno

Mamman satt på fredagskvällen och surade över en grej. Eller surade och surade, hon hade alldeles nyss blivit rejält förbannad på en liten grej. Det går så snabbt att bli upprörd över saker, ett pling i datorn bara.

Vems tur är det att göra kaffe ikväll? Nähä, ingen service där. Det är hennes tur. Hon minns motvilligt att pappan hade fixat kaffe sist, när hon också hade varit sur över något. Är hon alltid sur? Retorisk fråga som hon inte vill ha svar på.

Hon går ner i köket. Där står den nya radion som pappan har köpt och skvalar. Mamman tycker det är trevligt med en radio men hon tjatar på pappan att stänga av den när han inte är i köket. Irriterat går hon fram för att stänga av den med ett snäpp. I sista sekunden ångrar hon sig, den kan lika gärna stå på medan hon gör kaffe.

In med mjölk i micron, mala kaffebönor. Pressa, pressa. Och då. Då händer det. Nej, hon vinner inte på triss. Men radion spelar hennes favorit-Transvision-vamp-låt. Ja, jublar mamman, rusar fram och höjer volymen. Vickar på höfterna, sträcker armarna i luften och sjunger med, högre och falskare än möjligt. Skumma mjölk. "...if it seems like I'm acting cool..." Ah, perfekt crèma. "...and Baby, I don't care. Baby I don't caaaaare...."

Stänger av radion, går upp för trappan med två skummande latte och möts av pappan och barnet som busar och skrattar så de kiknar. Hon tar en klunk kaffe och torkar av skum från överläppen. Ler. Det går ganska snabbt att bli glad också.

Juno

Så känner jag mig. Släpade mig upp 06.00, knölade i mörkret på mig lite kläder och ett par skor. I öronen stoppade jag mp3-spelaren. Sen klättrade jag sömndrucket upp på motionscykeln och undrade varför i hela fridens namn jag måste plåga mig på detta vis.

Men okej, i sakta mak vaknar jag till liv. Balladerna får ge plats för lite mer rock'n roll. Trampa trampa, flås flås. Matta fram. Stretch och sit-ups till tv1:s morgonnyheter. Dusch, macka, te, kläder, tandborste. Jag är helt klar när det är dags att väcka barnet kvart över sju. Otroligt!

Vad som händer under resten av dagen har jag haft en ovanligt bra morgon.

Juno