JUNO

Igår satt jag med pet pet registreringar på jobbet. En pärm tog ungefär en och en halv timme. Sen visade det sig att det diffade på en siffra. Fast det inte kan vara möjligt. Jag som varit så noggrann. Fast det inte får vara möjligt. För då måste jag göra om. Och då tänkte jag att det det inte finns något så otacksamt som detta.

Men imorse sådär strax före sju stod jag vid Slussen och väntade på bussen. Då såg jag honom igen. Han som städar gatorna. Till sin hjälp har han en sån där käpp med en tång som han plockar upp allt från godispapper till cigarettfimpar med. Snacka om otacksamt, att plocka upp efter andra, dag efter dag och det hinner knappt synas att han gjort fint innan det kommer någon och slänger ett nytt skräp.

Och tio minuter senare åkte bussen förbi Slottet. Och där stod han igen. Den där stackars militären som står på vakt. Tänk att stå där utan att röra sig, inte prata med någon, bara titta rakt fram på samma måsar dag ut och dag in. Det är inte en arbetsuppgift att sträva efter.

Så okej, jag kanske får skriva in några siffror en gång till, men däremellan kan jag i alla fall sträcka på benen, ta en kaffe och jag kan vara trygg i att ingen annan plötsligt har tagit bort några av de siffror jag precis lagt till. Det är en sann tröst att veta att andra har det värre.

Juno