JUNO

Jag har kommit av mig. Och nu har jag kommit av mig så länge att jag inte längre vet vad tusan jag ska skriva om. Förut, för länge sen så tänkte jag att jag lägga upp lite från systers och mitt Amsterdamdygn men så hade jag ingen dator med och sen skulle jag fixa det när jag kom hem men så gick tiden.

 

Och sen tänkte jag att jag kunde skriva om årets första lopp runt Frescati som jag var så attans nöjd med och det blev ett helt utkast men sen fastnade jag på något om någon bild och sen blev det inte mer med det.

 

Det blev påsk och kanske kunde man skriva något då men då var jag så himla upptagen med att ha trevligt och springa så då hann jag ju inte. Men en sak kom jag på nu som var rolig som jag kan start upp det häringa skrivandet med igen. Och det var när vi var på väg upp till Dalarna i påskas, det var jag och A och fyra trollungar. Den ena trollungen är lite yngre och lite trolligare än de andra ungarna. Det tror jag beror på att det är A:s lilla treåring. Och treåringen tappade saker och treåringens mamma plockades upp saker och vid något tillfälle så jag att det går nog inte. Du får vänta tills vi stannar så ska vi hjälpa dig.

 

Konstpaus. Vad säger människan? Går inte? Svar på tal:

"Men jag pratar inte med dig. Jag pratar med min andra mamma"

 

Så. Nu gör jag ett nytt försök att bemanna den här bloggen.

 

I fredags morse tråcklade mamman på sig en klänning. Då det inte hör till vanligheten väckte det stor uppmärksamhet i huset.

 

- Jag har aldrig sett dig så där fin i klänning, Mamma! utropar femåringen exalterat.

 

- Mum! You're beautiful! säger nioåringen.

 

Åh tack snälla, jag kanske måste ha kjol eller klänning lite oftare tänker mamman när nioåringen följer upp med "vad betyder beautiful?"

 

Eller äsch.

 

Juno

Jag har blivit galen på telefonförsäljare den sista tiden. Det har ringt och ringt och jag hade ingen "blockera skitjobbiga stackars säljare" app som jag var riktigt nöjd med vilket gav som följd att jag inte hade någon "blockera skitjobbiga stackars säljare" app alls. Vilket i sin tur ledde till att de har ringt som fan och jag har blivit galen.

 

Anledningen till detta (att de har ringt som fan alltså, inte mitt mentala tillstånd) beror på att det sedan en månad tillbaka är fritt fram för säljare att ringa till mobiler. Aha, vad surt. Men på förekommen anledning finns nu ett av vår tids viktigaste telefonnummer:

 

077 288 00 00

 

Det är numret till NIX för mobiler. Så idag ringde jag dit, tryckte på ettan för att lägga till mitt nummer i NIX register och nu får vi vänta och se. Förhoppningsvis får vi vänta länge för då innebär det att det funkar.

 

Sportlovsvecka och jag tänkte att det kanske kan löna sig tidsmässigt att ta bilen till jobbet eftersom alla är i fjällen. Typ.

 

Måndag morgon och står i valet och kvalet. Ska jag ställa bilen på stora vägen och betala hundratjugo kronor för en dag? Alternativet är att stå på gatstumpen framför jobbet där det är parkeringsförbud och kanske betala noll kronor eller uschligt många kronor om lapplisorna går förbi.

 

Tisdag morgon och jag står i valet och kvalet. Det gick ju bra igår men då kan man ju ge sig fan på att det straffar sig att bli övermodig...

 

Onsdag morgon och jag har redan bestämt mig. Lapplisorna har också sportlov och jag ska ju bara jobba till tolv idag. Men så faller det sig så att parkeringsplatsen på jobbet är ledig. Even better.

 

Klockan är tolv och jag står i valet och kvalet. Gå hem och logga på imorgon för att fixa det sista eller stanna en stund och bli helt ledig resten av veckan. 12.28 går chefen ut genom dörren för lunch. Jag har max fem minuter kvar. 12.30 ringer chefen. Det går lapplisor på stora vägen. 12.36 lämnar jag huset och på gatan framför huset står en nylappad bil men den är inte min!

 

Jag borde kanske köpa en lott idag.

 

Juno

Igår sprang någon runt i Haninge centrum. Denna någon hittade ingenting. Denna någon bestämde sig för att ingenting heller behövs. Det finns kläder i garderoben hemma och det finns fina lånade klänningar. Det löser sig.

 

Idag sprang någon runt i Farsta centrum. Denna någon hittade ingenting. Denna någon hade plötsligt glömt bort gårdagens kloka beslut och börjar desperat prova klänningar utan framgång. Halvdeppigt. Någon känner sig plötsligt lite småfet, dallrig och plufsig mest i varje klänning som provas. Och hur bisarrt det än kan låta så tar denna någon just då det totalt obegåvade beslutet att gå in i en UNDERKLÄDESAFFÄR. Eh? En och halv timme senare, är det inte längre en känsla, det är ett manifest. Daller och småfeta skinnslamsor hänger och dinglar både här och där. Underklänningar som samlar ihop och döljer slamsor är ett skämt, de går inte ens att se vad som är upp eller ner på och de fastnar på låren!

 

Det är mer än heldeppigt. Så det måste bli tröstshopping.

 

Snart är det dags för panik. Nu gäller det bara att noga överväga vad jag ska ha panik över. Tiden innan festen är klart begränsad så det finns inte utrymme att ha lyxpanik.

 

Så. Nå? Presenten hon inte vill ha, present till barnet som har kalas imorgon eller presenten till barnet som har kalas på söndag? Kläder till mig, ångest över att ha klänning eller kläder till barnet som ska vara monster och deppar över att inte ha klänning?

 

Äta, handla eller springa?

Skriva tal, jobba, sova? 

 

Så är det. Stenhård konkurrens bland vad man kan ha panik över. Men å andra sidan, det är bara fredag imorgon. Jag kan vänta till lördag morgon med att välja. 

 

Juno

För typ två månader sedan hade dottern öroninflammation. Nu var det sonens tur att ha ont i örat. Så på förekommen anledning sitter mor och barn återigen i väntrummet på vårdcentralen denna måndag morgon. Barnen hänger i barnväntrummet. Mamman hänger utanför. En läkare i pumps kommer trippande, ropar upp barnen och leverar dagens första högklackade känga. "Jaså är du med, jag trodde du hade lämnat barnen själva här". Tack för det. 

 

In till läkaren som ett: gnäller över att dottern som inte är sjuk tar upp deras dyrbara akuttid, två: konstaterar att sonen har en inflammation i höger öra. Penicillin i fem dagar. Tål pojken penicillin? Mamman tänker, har han ätit penicillin förut? Hon tror inte att det är några problem. Nu tittar läkaren med höjda ögonbryn på mamman och sparkar till rejält. "Du är väl barnets mamma?" Ja men... Medicinen ska doseras så läkaren vänder blicken mot sonen. "Hur mycket väger du?" men hon bryter lite och sonen tittar oförstånde tillbaka och undrar vad väggarna har med saken att göra?

 

Frostade väggar. "Vet du inte hur mycket du väger?". Ge dig nu mänska. Ta ut ditt usla morgonhumör på mig men låt barnen vara. Ro hit med receptet så ska du få slippa oss omgående. Fortfarande i väntrummet sitter vännen A och väntar. Förhoppningsvis på en mindre arrogant läkare och tydligen på ett filmteam med Peter Haber i spetsen som kom dit för att spela in lite Beck.

 

Rättvist.

 

Juno

Klockan var ungefär tio på förmiddagen när jag rullar in bilen på parkeringen till Skogås centrum. Jag ska bara snabbt förbi och lämna en bok i inkastet på biblioteket. I telefonen har jag min mamma. När jag svänger in framför entrén så står en polis där och jag blir hyfsat förvånad när han viftar åt mig att stanna.

 

Först tänker jag: vad har jag gjort nu då?

Sen tänker jag: fortkörning på parkeringen

Och så tänker jag: ...ute och sladdar med PV:n och lyssnar på Sator...

Då avbryter polisen mitt i det roliga och säger: var vänlig och blås här

Då tänker jag: va?! ha ha

 

En spritkontroll klockan tio på måndagförmiddagen, det är ju lite humor. Eller så är det inte det, för om det på riktigt är befogat att göra alkotester vid den här tidpunkten så är det ju rätt tragiskt.

 

Till mamma säger jag: vänta lite mamma

(blåser i polisens rör)

Sen säger jag: jag är tillbaka, det var en poliskontroll så jag fick blåsa. Alkotest du vet

Då säger mamma: klarade du dig?

Då säger jag: va?! ha ha

 

Vilken fråga, det är ju lite humor. Eller så är det inte det, för om det på riktigt är så att min mamma undrar om jag klarade av att göra alkotest vid den här tidpunkten så är det ju rätt tragiskt. Jag tror jag väljer att anta att det var en retorisk fråga.

 

 

 

13 februari 2014 fyllde min syster femtio år. Det är ju ingenting som kommer som en chock precis eftersom hon den 13 februari 2013 fyllde fyrtionio år. Om en vecka ska hon ha fest. Det är inte heller någon nyhet. Datumet bokades in långt innan inbjudningskortet kom, barnvakt fixat för så länge sedan att jag hunnit glömma bort att jag ordnat det.

 

Jag har alltså börjat ordna saker i god tid. Och sen glömt det. Och syrran själv reste bort. Och då var det inte på riktigt. Att hon fyllde år alltså, det firar vi ju ändå inte förrän det är dags för själva festen. Som är om en vecka. Shit! Och plötsligt slår det mig. Mitt i Vega. Mitt i Tommassin och ostkrokarna. Det är bara en vecka kvar!!!

 

En ynka vecka innan min fantastiskt unika present ska vara klar och mitt spirituella tal och hjälp... typ hundra pers... och vad fan ska jag ha på mig? Det är dags att dra igång en liten panisk tankeverkstad. Tack och lov för vänner som talar om vad jag ska ge och skickar med det jag ska ha på mig. Tack.

 

Efter att Alladin skrämts av ett par stampande fötter på läktaren, sprang han ifrån sin ryttare och lämnade honom på backen. Sen kom han lite skamsen tillbaka och puffade förlåt med mulen. Det gick bra. Barnet var skakat men inte skadat. Satt upp igen, travade lite. Det var förra veckan, fjärde ridlektionen och första avflygningen.

 

Just därför förberedde vi oss på att det skulle bli samma häst en gång till. För att visa att det går bra. Om jag får Alladin går det bra mamma, bedyrar han men om jag får Sunny igen blir jag glad.

 

Och det får han. Snälla Sunnygirl som han ridit de första gångerna. Som han förvisso får sparka sig blå på ibland men som inte springer ifrån honom heller. Han ser verkligen glad ut. Och trygg. Jag med så jag positionerar mig återigen i mitten istället för bredvid medan han tar täten och travar snett igenom och in på volten.

 

Jag glömde stolt. Min duktiga kille! Jag glömde tacksam. Tack snälla Tess som förstår att genom att rida sin kära Sunnygirl får jag en solskenskille! 

 

 

 

 

 

Det är en mild vinter och det är märkligt för samtidigt som det knappt finns någon snö i fjällen så åker folk skidor på Gärdet. Ser helt absurdt ut tycker jag.

 

Det är äntligen över. Body Pump passet är äntligen över och jag ramlar i princip ner för spiraltrappan på idrottshallen. Det är något oklart om tjejen i kassan ropar hej hej eller ha ha, jag utgår från det senare när jag på darriga ben stapplar mot parkeringen. In i bilen går okej, det är liksom bara att falla ihop och sen med våld dra in benen. Med ben som hoppar och armar som sladdrar studsar den stackars plåtlådan hemåt med rusande alternativt hackande motor. Hur kan det vara möjligt att man på ynka femtiofem minuter försätter kroppen i ett sådant läge att den inte går att styra hur mycket man än skriker åt den? Om jag alls ska komma till jobbet imorgon får jag snällt be maken om lov att låna den stora bilen med automatlåda i.

 

Det är melodifestivaldags igen. Egentligen är mitt intresse mindre än måttligt men nu råkar barnen tycka att det är värt att vara vakna för. Dessutom köpte vi biljetter till genrepet av finalen så det gäller att hänga med.

 

Barnen hejar på Yohio, jag ringer och röstar på Yohio, maken tittar på film på surfplattan och jag roar mig med att porträttera mig själv och min femåring medan nioåringen lider sig igenom hela "bygdens son".

 

Igår var det extrafina kvällen. Några sömnlösa timmar senare är det morgon och den känns inte extrafin på något som helst vis. Idag är det precis som en vanlig dag. Med barn som är trötta. Med en mamma som är extremt trött. Snö. Kallt. Någon har ont i en fot, någon är stressad, någon vill inte klä på sig. 

 

När jag sitter i bilen hittar jag gårdagens bot på sexhundrafemtio kronor och så tänker jag... nä, det tänker jag fan inte. För det tillför ju absolut ingenting! Så, jag åker till jobbet och tänker inte så mycket på min bot. Bälgar i mig en hink java, betalar min bot så jag har det gjort och slipper tänka på den någonsin mer och bestämmer mig för att tänka på det som var bra igår istället för det enda som var dåligt. Det gäller att minnas de goda tiderna för femton timmar sedan!

 

Oftast brukar det vara så att hemmet är kaos när pappan är på vift. Detta trots att allt är minituöst planlagt. På ytterdörren en upptejpad lapp med vad som ska med till dagis och skola varje dag. Den lilla till dagis och den stora till skolan.

 

Idag är en vanlig dag fast med en viktig skillnad. Mamman väljer bort ett borde. Sonens scoutmöte fick stryka på foten. Mamman väljer också bort ett måste. Matlagningen får stryka på foten. Mamman tar ett viktigt beslut. Hon går från jobbet klockan fyra och har inte dåligt samvete.

 

Detta resulterar i ett barn som hämtas från dagis innan stängning. Middag på sushibaren. Barn och mamma som trängs i stora sängen och tittar på Tingeling. Och otroligt nog pratar alla med relarivt lugna röster. Mamman är inte stressad. Barnen somnar tidigt och mamman skiter nog i världen, Ericsson och Atlas Copco och slutet på Aktuellt. Stänger av. Loggar av. Sover tidigt. Stolt över mammainsatsen för en gångs skull.

 

Juno

Det är väldigt sällan jag näthandlar men en dag var det något som fick mig att klicka mig in på en sida där kampanjen var "under femtio kronor". Ja, man kan ju då anta att för under femtio kronor är det inga fantastiska saker som säljs ut. Men hur dåligt som helst kan det väl ändå inte vara? Hur som helst, då var det ju så att frakten kostade typ åttio kronor och DET blev ju fånigt då att bara köpa ett par ynga hörlurar för fyrtionio spänn. Så för att få ner snittpriset på frakten (och det är här jag verkligen börjar förstå hur de här billighetssiterna på nätet går plus) klickade jag hem lite ditten och datten.

 

Maken ser med förundran på de små paketen som dimper ner i vår brevlåda och undrar vad som i hela fridens namn har tagit åt mig? Och varför köper jag bara massa skräp? Vaddå, ska han säga, han som är junkaffärernas idol försöker jag försvara mig för jag vet att anfall är bästa försvar?

 

Nåja, så kom i alla fall de här stegräknarna som jag glatt klickat hem. Plastigare än en plastpåse, skramlande och felvisande.

 

Okej okej, vilket skräp. Jag ger mig. Det är färdighandlat på billighetssiter innan jag ens har börjat. Jag får trösta mig med att de ju inte kostade så mycket.

 

En gång för flera år sedan gick jag in i den så kallade väggen. Och nu undrar jag om det finns en facebookvägg att knata in i? Parallellerna finns, sen får man dra vilka slutsatser och vilka växlar man vill av det man ser.

 

Det är roligt på jobbet och jag spenderar mycket tid där.

 

Ju mer jag jobbar och presterar, ju mer beröm och positiv feedback får jag.

 

Jag börjar sitta uppe halva nätterna för att kunna få mer jobb gjort, och jag ser till att kunna jobba hemifrån så jag säkrar att jag alltid kan jobba lite.

 

Det tar stopp. En dag kan jag inte förmå mig att kliva till jobbet längre. Allt det roliga är borta och kvar är bara oro och trötthet.

 

Sex månader av sjukskrivning från jobbet. Sen går jag till jobbet. Det är ångest och det suger obehagligt i magen. När det är dags måste det bli ett annat arbete.

 

Jag tänkte att jag loggar på facebook och ser om jag har saknat det. Om jag blir glad och om jag blir sugen på att posta något roligt. Men nej jag känner mig inte rolig. Det var roligt så länge det varade men nu tar det slut. Nu. Inaktivering initierad. Men vi hörs och vi ses. Bloggen har jag kvar, mailen och mobilnumret sedan 1996. Någon vet.

 

 

På nyårsafton ritade alla varsin teckning om vad vi trodde eller önskade att vi skulle få uppleva under det kommande året. Kanske saker vi drömmer om att det ska hända oss. Men det kom inte så många drömmar. Det kom mest saker som vi redan vet att de kommer att hända. Eller önskningar som är så högeligen sannolika att de kommer att slå in att de nästan inte kan räknas som något vi drömmer om, snarare en sak som inte är helt färdigplanerad.

 

Det är väl så vi fungerar, ju sannolikare vi önskar, desto fler önskningar slår in. Jag vet inte om vi blir gladare för att vi kan bocka av många små och realistiska drömmar som slagit in än en stor som slår in vart femte år istället. Men det tål att fundera lite på.

 

När börjar vi egentligen att rationalisera våra drömmar? Det vet jag inte, men det jag vet är att barnet som är fem år hade enkla drömmar som inte var så materialistiska som att titta på stjärnorna blandat med härliga drömmar om att sitta på regnbågen medan alla vi andra från åtta, nio, tio år och uppåt hade klart mer realistiska drömmar och önskningar.

 

idag måste jag bli ren säger mamma. bläää. men det måste jag om vill jag vara fin. så jag duschar, tvålar, torkar. öron, naglar, eksemsalva. sen. sen tar jag på mig min klänning som är prinsessafin och den lilla rosa koftan som har glitter i sig. det är tjusigt. och sen frågar jag mamma om hon kan göra lockar och vet ni vad att idag kunde mamma det!

 

 

 

Detta populära påhitt som kallas 5:2. Egentligen blev jag rätt förvånad när maken bestämde sig för att testa det. Han har varit ganska konsekvent motståndare till dieter och levt efter devisen att lite av allt är bäst. Sedan har kanske begreppet lite tänjts på en aning och likaså huden vid magen.

 

Men 5:2 skulle alltså testas och vi tar reda på hur många kalorier det är i en äggvita, en halv paprika och vad väger fyra champinjoner? Inte världens läckraste omelett vill jag minnas men vi var glada för vi fick ju faktiskt tugga i oss våra femhundra kalorier. Det var positivt på något vis. Den här fastan var inte så illa, vi testar ett tag till!

 

Jag minns också att jag första dagen skrev ner allt jag åt. Listmänniska. Statistikfreak. Andra dagen glömde jag skriva. Kanske anade jag redan då att det var överfödigt arbete. Att behovet av att konsultera om jag kan lägga till fem oliver eller inte, inte skulle bli så akut. Det var den nionde oktober. Det betyder att vi nu går på en regelbunden fastediet som vi kallar för 90:2.

 

Juno