JUNO

Med fyra timmar till godo ska jag äntligen göra mitt sista måste innan det är dags att åka till flygplatsen. Jag ska skicka ett par mail till kollegor och leverantörer. Och då får jag den här lilla raden i ansiktet när jag ska logga på datorn på kontoret

There is a problem connecting to this machine, please check it...

 

Är inte det skit så säg? Nu får vi hålla tummarna för webmail - och för att jag inte har mappat undan allting till den gemensamma brevlådan som jag borde ha gjort, för då kommer jag inte åt mina anteckningar alls. Bläk.

 

Varför är det alltid så att man har så dåligt med tid? Från och med stägning idag är det dags för lite semester. Trevligt men det ligger saker jag tänkte fixa på mitt skrivbord. Om jag skriver supersnabbt och med endast förkortningar?

 

Nej nu är dagen slut för det är midsommar imorgon så vi får gå hem tre. Trevligt men... Stannar för lite "ska bara" men är likförbannar inte klar. Antingen jobbar jag för sakta eller så har jag valt att gå på semester för tidigt. I år igen.

 

Juno

Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Ja förutom jag då, jag var tvärtom precis på väg att ta slut. Sugas upp i allt som är jobb, vår, avslutningar, vardag, helvetsbaksida. Men hur det nu gick till så är det faktiskt snart dags för semester. Och bara en sista "frökenpresent" kvar och tillika en sista avslutning.

 

Det nya systemet på jobbet är på plats, maken är hemma igen, jag springer en sväng, jag fixade jordgubbsmilkshake till ungarna i sommarlovspresent. Jag till och med drog en sväng till MQ och köpte byxor i storlek 34. Fast magen hänger ut lite är jag glad ändå. Idag är jag glad åt det lilla.

 

Och plötsligt känner jag att jorden är vänd åt rätt håll igen. Att jag har huvudet upp och fötterna ner. Hurra jag kanske klarar av det. Livet alltså.

 

Juno

Det är en helt vanlig morgon. Nästan. För på 76:an mot jobbet när vi precis passerar Djurgårdsbron och ska gå av vi nästa hållplats... just då, inte två minuter senare, kräks den stackars lilla hunden jag har med mig. Har jag en husrulle i väskan? Nej. En toarulle? Nej. En liten förpackning med näsdukar? Nej. Det enda jag hittar med någon slags förmåga att suga upp vätska är två små troskydd och ett par extra trosor (som jag helst inte förbrukar till kräks då jag hade tänkt ta på dem efter lunchjoggen).

 

Så vad göra? Går fram till busschauffören och försöker artigt fråga om han har papper hos sig? För jag skulle vilja städa efter min hund som tyvärr har kräkts. Blir totalt sågad vid fotknölarna. På alla sätt. 

 

1. Du får inte prata förrän jag har stannat!

2. Nej jag har inget papper!

3. Ja jag såg vad som hände och det är väl ditt jävla problem hur du ska lösa det, det är ju du som har köpt en hund!

 

Kuvad, stressad en aning skamsen. "Ursäkta snälla ni, är det någon som har lite papper på sig så jag kan städa efter min hund som har kräkts och ni kan få åka vidare?" Det kommer pappersnäsdukar som langen går och en kvinna hjälper mig att torka hundkräks. Underbara tjej! Jag frågar "Vem är du som är så är otroligt snäll att du torkar någon annan hunds kräks på morgonen? Vem du än är så blev jag just kär i dig!"

 

En skitstövel, en ängel. På samma buss. Vid samma tillfälle. På samma morgon. Det gäller att nog välja vem man vill lyssna på, minnas resten av dagen och ta till sig i sitt hjärta. 

 

Idag är det en speciell dag. Av flera anledningar. Det är Norges nationaldag, det är sol, det är dags för våra vänners stora fest och mer än något annat:

 

Idag är dagen när maken är ute på stan och letar efter något att ha på sig ikväll medan jag är klar med mina kläder sedan länge. Det kan man skriva upp!

 

 

Pendeltåget på väg hem. Klockan är fem i sex och jag letar desperat efter något tuggbart i min väska. Anledning: det blev lite si och så med lunchen. Hittar en macka! Det kan vara dåligt för det är min frukostmacka som legat där hela dagen. Kanske blir jag magsjuk, kanske blir jag det inte. Finns bara ett sätt att ta reda på det!

En dag kom en pool till vårt hus. Tyvärr var kranbilen för liten så poolen landade framför huset precis vid vändplan. Inte exakt där vi hade tänkt plaska omkring...Men idag kom det en stoooor kranbil som i ett nafs svingade poolen över huset och ner på baksidan där den ska vara.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja. Så nu när den är på plats är det bara resten kvar :) men en dag...

 

Alltså. Mina femåring ärver massor av fina kläder och skor. En dag när vi trodde det var vår slet vi upp en hel flyttkartong med skor som hon inte hade vuxit i förra säsongen. Som den empatiska moder jag nu är sa jag till henne att vi inte måste göra allt på en gång eftersom det är traumatiskt att prova skor. Men hon provade - inte bara tålmodigt utan glatt - igenom varenda dojja. Och när hon var klar spatserade hon i de finaste gympaskorna i äkta silvertyg.

 

Min femåring hängde med för att köpa en present till sin väns diskoparty. Då hittade hon många smycken som glittrade mycket och jag fick släpa ut henne ur affären. Och de smycken jag själv efter mycket möda petat ihop till den kommande helgens bling bling fest ser hon redan som sina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag promenerade hon ifrån mig på shoppingturen. Plötsligt stod hon och dreglade över klänningarna på Lindex. Så vi gick hem med en avslutningsklänning, lite annat, lite mindre pengar och en lång önskelista. Bling bling, skor och leopardmönstrad volangklänning. Vem har hon ärvt det av?

 

Det är lördag kväll och soffan är full av ungar. På teven fightas Sofior mot Athenor och alla barn kämpar med att vara pigga och vakna för att se hela programmet. En är lite mindre än de andra och konstaterar en stund innan sista omgången:

 

Nej men nu ska jag gå och vila lite för nu är jag trött som en sköldpadda.

 

Juno

Idag har jag ägnat åtta timmar åt att pillra med excel. Inga flashiga kalkyler utan bara mata, rensa, sortera data för en migrering. Och jag deppar inte specifikt över det för det var planerat så här av mig.

 

Men det är intressant för nu kickar något muskelminne in. Vid ettiden är jag uppe i varv, lite lätt hjärtklappning och ett välbekant tryck över magen. Kroppen förbereder sig på att vara vaken. Den tror vi ska trycka en abstractbok eller åka onsite.

 

Och jag har ibland glömt hur tufft det var och kommer på mig själv med att inte just minnas 3 timmar sömn, 18 timmar arbete och svårt att slappna av ens på de timmar som blev fritid utan minns fart, utmaningar och fina kollegor. 

 

Men tydligen har inte min kropp glömt. Den säger till. Den säger nej. Och därför ligger jag nu här med en väckarklocka som ska ringa om fem timmar och stressar över att jag är vaken. Kanske inte så kul men absolut intressant.

 

Juno