JUNO

Det är en helt vanlig morgon. Nästan. För på 76:an mot jobbet när vi precis passerar Djurgårdsbron och ska gå av vi nästa hållplats... just då, inte två minuter senare, kräks den stackars lilla hunden jag har med mig. Har jag en husrulle i väskan? Nej. En toarulle? Nej. En liten förpackning med näsdukar? Nej. Det enda jag hittar med någon slags förmåga att suga upp vätska är två små troskydd och ett par extra trosor (som jag helst inte förbrukar till kräks då jag hade tänkt ta på dem efter lunchjoggen).

 

Så vad göra? Går fram till busschauffören och försöker artigt fråga om han har papper hos sig? För jag skulle vilja städa efter min hund som tyvärr har kräkts. Blir totalt sågad vid fotknölarna. På alla sätt. 

 

1. Du får inte prata förrän jag har stannat!

2. Nej jag har inget papper!

3. Ja jag såg vad som hände och det är väl ditt jävla problem hur du ska lösa det, det är ju du som har köpt en hund!

 

Kuvad, stressad en aning skamsen. "Ursäkta snälla ni, är det någon som har lite papper på sig så jag kan städa efter min hund som har kräkts och ni kan få åka vidare?" Det kommer pappersnäsdukar som langen går och en kvinna hjälper mig att torka hundkräks. Underbara tjej! Jag frågar "Vem är du som är så är otroligt snäll att du torkar någon annan hunds kräks på morgonen? Vem du än är så blev jag just kär i dig!"

 

En skitstövel, en ängel. På samma buss. Vid samma tillfälle. På samma morgon. Det gäller att nog välja vem man vill lyssna på, minnas resten av dagen och ta till sig i sitt hjärta.