Om att vara glad

Igår kände jag mig en smula manodepressiv. Ena sekunden glad, andra sekunden ångest över något, antagligen prestationsrelaterat.Barnen faller snabbt in och ut ur olika humör, vänner och kramas och busas ena sekunden och slåss nästa. Hatar sin eländiga tillvaro ena stunden och är lycklig över att finnas i nästa. Jobbigt ja men helt normalt, så är väl livet för de flesta.
 
Idag pratade min vän och jag om att vara glad. Eller inte glad. Hur tufft det är när ett barn som är nära inte är glad och egentligen aldrig har varit en särskilt glad person. Hur det är som en burk med anti-depressiva tabletter, udden av det mörka men också udden av det ljusa i livet. Så jag tänker att det kanske är en positiv egenskap att vara lite manodepressiv, för kan man vara ledsen kan man också vara glad. Och svänger det ofta får man ofta uppleva glädje och lycka.
 
Idag är barnen glada. Min stora leker med en kompis och är glad. Min lilla leker med en kompis och är glad. Jag har varit på ett bra möte och är glad. Jag ska fira den här lilla glädjen med en bit helnöt (om inte min man har ätit upp den. Då blir det ett nytt inlägg om att inte vara glad).
 
Juno

Rosendals trädgård

Min före detta kollega M och jag slutade vara kollegor vid årsskiftet och mer eller mindre sedan dess har vi planerat in en lunchdate. Och nu i mitten av september blev det äntligen dags så nu kompenserade vi oss själva med en långlunch på härliga Rosendals trädgård. Det var en av de där perfekta höstdagarna som bjöd på sol och värme och inne på Rosendal var det mer sommar än höst.
 
Det är vid de här tillfällena jag önskar att jag hade haft min kamera med mig men en Galaxy S4 och instagram får duga i brist på D7000 och Photoshop. Man får hålla till godo, ni med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Plötsligt blev jag sugen på ett växthus fullt med tomater, det var ungefär det härligaste jag sett. Undrar bara var det nu ska stå...
 
Juno

Den lilla är typ 120 cm...

Det är coolt hur saker växer upp ur ett litet litet frö och blir en sån här enormt stor blomma. Till och med det lilla barnet som numer kallar sig en stor tjej erkände sig besegrad.



Juno

En liten skördefest

När jag var barn hade våra grannar ett par hus bort ett plommonträd. Ibland när de fick mycket plommon så fick vi av dem och då gjorde mamma plommonmarmelad. Då var det fest. Dels för att det var så himla gott men också för vi inte direkt var familjen socker så bara att få rosta onyttigt vitt bröd och sen dessutom ha på lass med marmelad på var en lyx.
 
Sedan planterade mamma ett eget plommonträd och det var som att det förtog lite av magin. Då blev det mest att vi plockade plommon från trädet och åt men inte så mycket mer. Och när vi själva köpte hus nu så satte vi ett plommonträd och jag drömde om att återuppleva känslan av marmeladen men det blev en usel marmelad, den var rinnig och inte alls kul. Jag skyller det på receptet och inte på kocken. Därefter blev det inte så mycket av det där med att koka marmelad, vi åt från trädet, vi gav till skola och dagis och alla som ville ha.
 
I år så kan inte mycket växa på vår tomt. Det fina plommonträdet klarade inte av att grävas upp och ha det halvtaskigt hela sommaren så det är numer ved. De nya grannarna har massor med plommon på sitt träd och gjorde något som kändes lite bekant, de kom med en kasse plommon till de som inget eget träd har. Och vet ni vad? Så många plommon hinner vi inte äta innan de blir dåliga så jag plockade fram sockret och kärnade ur plommon och vips var koket igång.
 
Och vet ni vad igen? Det blev supergott! Magin är tillbaka och jag kan äntligen vara mamman som ger mina barn känslan av lyx och rostat bröd med hemmagjord marmelad på! Tack fina A, det var precis lagom och precis rätt timing på den gåvan!
 

Juno

En härlig dag i skogen

Kom nu ungar, tjoar mamman, vi ska ut i skogen och leta svamp! Solen skiner och familjen är i Dalarna och det är en spelfri helg så lite svampplockning ter sig som en utmärkt idé. Svampkniv och någon liten svampkarta och en stor korg. Barnen är överens, sexåringen ska bära korgen och tioåringen svampkniven. Fast när vi är framme har sexåringen ångrat sig. Hon vill inte längre bära någon korg. Inte heller vill hon plocka någon svamp för hon GILLAR inte svamp.
 
Nehej okej medan dotter stannar kvar och mumsar havrekaka ger sig mor, far och son iväg på en liten sväng. Nästan direkt hittar mamman en liten gul svamp och efter lite grävande bland gamla grenar hittar sonen en superfin en och då är det ju väldigt skoj att vara i skogen!
 
 
Men underbart är kort. Sen var svamparna akut slut och dottern också men lingon var inte slut så mamman plockade några sådana istället medan alla väntade på att pappan skulle komma tillbaka för det var ju han som hade bilnyckeln. Och sonen som hade ansvar för svampkniven glömde tillfälligt bort att den var just en kniv och testade den lite på sin tumme och då ville han inte heller vara i skogen mer och var när kommer den där pappan egentligen?!
 
Så max tjugo minuter senare sitter familjen Skogsmulle i bilen på väg hem igen. Då passeras den här nya fina skylten!
 

Välkommen till Sandsjö, men tack! Vad trevligt!! Nu ska vi ta fram sockret och göra det lilla vi kan av det lilla vi har. Rårörda lingon till... kräftorna, oxfilén eller pizzan... vi får se vad det passar bäst till. Familjens härliga dag i skogen blev aningens reducerad, det är nog tyvärr mammans gener som slagit igenom här...
 

Juno

Trotsålder, något för alla åldrar

När man är sex år drabbar man ofta sin omgivning med lite trots. Min stora kille var ett typexempel på det och nu är min lilla tjej och nosar på området. Jag misstänker att hon som bäst funderar ut hur hon bäst ska förvalta sitt givna trotsår.
 
Ibland blir den stackars omgivningen, främst brukar den bestå av en mamma, en pappa och en storebror, galen på sexåringen men än så länge får man säga att det går över ganska snabbt.
 
Härom dagen var det tjafs om någon småsak och jag säger tillslut med trött röst "...nä nu får du bara sätta dig i bilen för nu är jag sur på dig Elsa" och hon sätter sig i bilen och smäller igen dörren och svarar snabbt "jaha men det gör ingenting för jag är också sur på dig mamma!"
 
Haha, ja det klart att du är. Då tog det sura slut och vi kunde skratta åt det. Det är förstås inte bara sexåringen som är jobbig. Hon tycker säkert att det är jag som hamnar i fyrtiotreårstrotsen för då är man ju extra grinig det vet ju alla. 
 
Juno

Somliga gör allt för att skaffa sig något att göra...

Jaha så hade jag lämnat av barnen och det var ju piece of cake, då var det bara min utmaning kvar. Slår på gps:en, väljer en bild med fötter på, väljer att från "min position" bli guidad med röst till mitt hem. Står på en parkering utanför tunnelbanan i Farsta Centrum och tanten i lurarna drar igång.
 
Sväng höger, sväng vänster, kör åt sydväst. Eh va? Slår på skärmen på telefon och försöker se vad kartan säger. Okej, typ ta dig bort från parkeringen upp till vägen. Ja, logiskt det testar jag. Den förvirrade tanten mal på, sväng höger, sväng vänster, sväng höger... och jag tänker att om jag bara springer på här kommer jag ju samma väg som man kör med bilen, det är kanske bra för då känner jag igen mig. Men så blir kartan och tanten eniga, sväng vänster. Och jag svänger vänster, in i bostadsområdet, genom en lekpark och ut i en skog. Det tog ungefär två minuter och sen var jag offroad på kartan och tanten ylade om sydväst och nordväst eller vad det nu var.
 
Men sen okej, efter att ha hasat ner för en brant slänt så kommer jag ändå ut på ett ställe som är bekant så jag hasar vidare och tillslut finns det fina skyltar som jag kan följa och då stängs tanten av. Bara ett litet parti till i skogen som jag var lite vilse i och sen tro det eller ej, jag kom hem! Det blev lite längre än de planerade 6,3 kilometrarna men jag är så glad ändå, bara över att ha kommit hem =). Inte avskräckt. Nästa gång har jag som mål att räta ut linjen i början en aning och få ner sträckan med en kilometer!
 
 
 
Tyvärr så inser jag direkt jag kommer hem att jag har lyckats tappa mitt SL kort. Jag tänker att jag väl har tappat det när jag någongång har tagit upp telefonen ur fickan och att kortet då har följt med ut. In i bilen, ut och leta, genom skogen, när stängde jag av tanten egentligen, och när började jag kolla karta istället för att bara lyssna? Jaja, skit samma, jag hittar det inte och åker hem igen. Ska jag vänta några timmar och se om någon vänlig själ hittar det och ringer mig? Näää, lika bra jag spärrar det på en gång så jag inte glömmer det. Det tar fyra dagar att få ett nytt men vi har ju klippkort så länge.
 
Sagt och gjort. Tio minuter senare dyker grannen upp med kortet, jag har mycket riktigt tappat det när jag tagit upp telefonen. Utanför huset när jag skulle stänga av träningsappen. Retligt.
 
Juno

Säker skolväg 2.

Det stora barnet har börjat ny skola. Gubbängen, dit är det ju lite långt att promenera med barnet så hem ska det åkas tunnelbana och buss. Jag har fullt förtroende för de äldre barnen som går i samma skola att de kan hjälpa de nya kompisarna hem men jag vill i alla fall hänga med och gå igenom allting innan jag släpper min lös själv på det kommunala nätet.
 
Så, jag möter fyra kalviga ungdomar som resonerar och med gemensamma krafter och bara pyttelite hjälp tar sig från sin skola, via tunnebanan och sedan bussen hem. Jag inser att det här går snabbt, det är nära till tunnelbanan, det är nära till busshållsplatsen, jag behöver inte ha ungar som flaxar runt hela Farsta Centrum (inte riktigt än i alla fall) och jag kommer att känna mig trygg med att de åker hem själva snart.
 
Någon var en anings nervös men det hände inga läskiga saker, bara spännande i form av en selectamaskin full med godis och en fet larv.
 
Idag kör vi sista träningsdagen. Dit nu på morgonen och sen när vi med flit åker för långt med tunnelbanan. Vi måste ju ta reda på vad som händer då!
 
Och idag är det nog jag som är mest nervös. Jag tänker att jag när jag vänt om efter att ha lämnat barnen ska skippa bussen och springa hem från Farsta... kära nån... min man har gått igenom kartan med mig, GPS:en är programmerad. Det borde ta max 45-50 minuter...
 
Juno
 
 

De finaste

Det är ju helt otroligt att de är mina, de här fina :)



Jag känner mig privilegad. Och lycklig.

Juno

Plötsligt händer det...

...men inte för mig just, utan för tjejen vid bordet bredvid...

Smådalarö gård och vi sitter i matsalen. En tjej och hennes kille ska sätta sig vid bordet bredvid oss. Hon sätter ner sin väska och sen blir det lite stökigt en sekund varpå hon frågar sin kille "vad vill du?" följt av ett förvånat "jaha, ska du dra ut stolen åt mig???".

Det var hon inte så bortskämd med förstår vi...

Juno

Säker skolväg 1.

Det lilla barnet som har börjat i förskoleklass promenerar till skolan varje morgon. Sedan förra året så arbetar skolan hårt på att få en säker skolväg för alla barnen. Det innebär bland annat att den som kommer med bil inte kör ända fram till skolan (där det är körförbud fram till 18) utan stannar på parkeringen och att den som går tar barnen på gångvägen istället för på snutten som är en bilväg. Både rektor, personal och föräldrar turas om att stå i gröna västar och dirigera barnen in på gångvägen.
 
Det innebär också att man som bilist då inte kör på gångvägen. Det kan tyckas vara en självklarhet men på föräldraråd blev jag informerad om att bilar visst kör ner på gångvägen och på förekommen anledning satte kommunen upp en bom där. Bra men sjukt att att man skulle behöva göra det, jag menar, vem kör på en gångväg?!
 
Nu vet jag. Det är någon som bor precis bredvid skolan men ändå känner att de måste ta bilen dit. Det är ju inte klokt, vilken knäpp konversation det blev. När jag möter bilen på väg ner för gångvägen som jag själv promenerar upp på utgår jag från att de på något underligt vis inte har förstått att det inte är bilvägen som gick ner där. Det var helt fel, hon är helt medveten om att det är en gångväg men hon ska ner till skolan och hon orkar inte köra runt till riktiga vägen för hon bor ju precis där ovanför och vill ta kortaste vägen.
 
Jag fattar ingenting. Om hon bor precis vid skolan så tar det henne ju max två minuter att GÅ ner till skolan på den andra gångvägen dit jag själv är på väg. Men hon ska alltså ta bilen och dessutom, markerar hon, har hon nyckel till bommen. Jaha, jo jag ser ju det. Men vaddå? Hon får ju ändå inte köra bil på gångvägen och när hon väl kommer ner på riktiga vägen så får hon ju ändå inte mitt på dagen köra in till skolan så vad fan gör hon där med sin j-a bil där mitt och andras barn ska kunna känna sig trygga när de går till skolan?!
 
Det är ytterst oklart. Hon kanske hade ett bra skäl, fått nyckel av kommunen på grund av någon speciell orsak som till exempel att hon inte har råd att köra runt eller är handikappad både här och där. Det får kommun och rektor för skolan ta reda på, jag gjorde jag tyckte var lämpligt vid tillfället. Jag skällde, jag skrev ner registreringsnumret, tog reda på ägarinformation och skvallrade.
 
Juno

Äntligen en ursäkt att glo på teve!

Det stod en notis i tidningen att när snittemperaturen i landet legat under tio grader i fem dygn så är det höst. Vilket det tydligen varit och således är hösten här. Okej! I'm game. Då hälsar vi den nya årstiden välkommen och kurar ihop oss i höstrusket (läs: 21 grader ute) med te och ett avsnitt av The killing, säsong fyra. 
 
Tjoho!!
 
Juno

Höjden av lathet

Jag har ett litet lånebarn. Hon ligger och softar lite i soffan och funderar på om sova är en bra idé eller inte. Medan hon funderar sitter jag bredvid och softar jag med. Tio centimeter från mig ligger tevekontrollen men jag avstår teve eftersom jag inte vill störa barnet.

Däremot vore det gott med te varpå jag frågar den datorspelande maken om inte han kan sätta på tevatten. Han stirrar lite konstigt på mig, kliver fram bredvid mig, tar fjärrkontrollen och viftar lätt med den vid mitt ansikte.

- Va? Ville du att jag skulle sätta på teven åt dig??

Hm, att han ens tror att jag sa det... desperate housewife, eller vad den där svenska rika brudar i USA serien nu heter, nästa!

Juno

Och här ligger jag och stirrar i taket

Ni vet när man säckar ihop i soffan. Det känns som nacken ska knäckas men man orkar inte räta upp sig. Att gå och lägga sig är en god idé men om maken ringer och vill bli hämtad är det lika bra att ligga kvar som den utflutna amöba jag känner mig som. Dessutom orkar jag inte gå och lägga mig. Så jag ligger kvar, läser lite Sandhamnsdeckare, spelar lite Wordfeud, stånkar och har ont i nacken.
 
Ni vet när man bestämmer sig för att trotsa tyngdlagen och trots allt göra resan från soffan till sängen. Känslan att komma ihåg att "just fan, jag hade ju tvättat sängkläderna..." Men trots att jag inte orkade bäddade jag sängen och kastar mig sedan ner i den. Nu jäklar ska här sovas!
 
Ni vet när man precis känner att man håller på att segla bort på det fluffiga nybäddade sängmolnet. Zzz... kliar mig lite i ögonen och blir påmind om att jag just idag har smällt på mascara på ögonfransarna. Känslan att inse att jag måste upp igen. När mitt bättre jag vunnit debatten och sminket är borta och jag återigen ligger i min renbädda säng...
 
...då är jag inte trött mer?
 
Juno

Vad fin du är

Mamman väljer omsorgsfullt kläder inför morgonens möte. Inte för slappt, inte för strikt utan helst lite lagom snyggt. Pappan agerar smakråd både på val av byxor, blus, skor och smycken. Han är ett modelejon under cover.
 
Det omsorgsfulla valet ger valuta. Sonens kompis E som sovit över säger till mamman...
- Vad fin du är!
-Tack!
 
...varpå sonen replikerar till E
- Jag tycker du är fin!
- Jag vet!!!
 
Det är härligt att vara tio år och fortfarande veta att man är fin. Jag hoppas det aldrig går över!
 
Juno

Man ska vara positiv

Skapar ett konto på Careerbuilder i hopp om att det ska vara ett bra steg i riktning mot ett nytt jobb. Careerbuilder har ju en käck och trevlig ton och känns väldigt positiva.
Rekommenderade Jobb
Goda nyheter! VI har scannat ditt CV och hittat jobb som matchar dig!
 
Listan i det blå fältet var ju inte extremt lång så om det här var deras goda nyheter... mina framtidsutsikter känns inte helt lysande...
 
Juno

Vindarna vänder

Tillslut sover jag lite. I Borlänge går många av och jag testar den dragiga platsen för den tant som led där har flyttat sig. Det är helt ljuvligt. Det är svalt. Jag läser min bok. Och jag står ut i de här nya vindarna.

Juno

Med åldern...

Jag tror aldrig att jag har varit en äkta soldyrkare och ju äldre jag blir ju mer uppskattar jag skugga och svalka. Så nu när det fullkomligen kryllar av lyckliga människor som postar bilder om hur varmt det är dagarna i ända gör jag mitt bästa för att komma undan solen och värmen. Det går sådär.
 
Jag tog bussen istället för att gå bara för att röra mig så lite som möjligt. Kokhett. Jag gick ner genom tunnelbanan för att slippa gå i solen. Hyfsat varmt där med. Jag köpte biljett till tåg istället för buss upp till Mora för jag inbillade mig att det skulle vara svalare och bekvämare på något vis. Helt fel. Jättefel till och med.
 
"Välkommen ombord" vrålar konduktören, "som ni märker är det väldigt varmt på tåget så vi ber er att låta alla fönster vara öppna". Vad fint. Det är likväl femtio grader och folk grälar om drag från fönstren vs vad konduktören har sagt. De grälar om vad som kommer att blir värsta helvetet i fyra timmar. Jo men det är ju uppenbart. Att sitta och lyssna på er.
 
Nästan tre timmar kvar och jag känner mig väldigt gammal. Har ingen motståndskraft alls för att sitta i en bastu med sura människor en hel kväll.
 
Juno

Någon som har ett hjärntrick att ge mig?

Det är sommarvärme och jag springer på lunchen. Jag skulle springa måndag och tisdag hade jag bestämt och jag såg lite fram emot det och jag tänkte att det kanske inte är så himla varmt ändå, det ser nämligen en smula molnigt ut. Det är himla varmt.
 
Det går långsamt, jag får svett i ögonen, det sprutar svett från knäna av alla ställen och turisterna glor underligt på mig. Det är å andra sidan inte helt underligt eftersom jag sjunger. Jag misstänker att det faktiskt låter skitilla, men det har jag förstås ingen aning om eftersom jag har så hög musik i mina öron att jag inte ska höra när jag flåsar - eller sjunger för den delen.
 
Nu har jag ett problem. Nu vet jag inte hur jag ska lura min smarta hjärna att det ska bli toppen att springa imorgon och då är det säkert inte alls så varmt...
 
Juno

Måste vi bada nu igen?!

Det är sommarvärme i Sverige. Själv åkte jag iväg vid tvåtiden med lätt dåligt samvete för att jag inte tog barnen raka vägen till stranden på förmiddagen. Och när jag försvann på min date tog maken vid och försökte kompensera den skrala moderliga omsorgen genom att just ta barnen till stranden.

Lätt paff konstaterar han att barnen inte vill till stranden. "Måste vi åka till stranden? Vi har ju precis varit i Italien och badat varje dag!" Så lär vi oss igen. Barn vill inte göra det vi tror. Så vi får göra som Skalman - vi tror ingenting, vi tror bara det vi vet"

Juno

Tidigare inlägg Nyare inlägg