JUNO

När jag var barn hade våra grannar ett par hus bort ett plommonträd. Ibland när de fick mycket plommon så fick vi av dem och då gjorde mamma plommonmarmelad. Då var det fest. Dels för att det var så himla gott men också för vi inte direkt var familjen socker så bara att få rosta onyttigt vitt bröd och sen dessutom ha på lass med marmelad på var en lyx.

 

Sedan planterade mamma ett eget plommonträd och det var som att det förtog lite av magin. Då blev det mest att vi plockade plommon från trädet och åt men inte så mycket mer. Och när vi själva köpte hus nu så satte vi ett plommonträd och jag drömde om att återuppleva känslan av marmeladen men det blev en usel marmelad, den var rinnig och inte alls kul. Jag skyller det på receptet och inte på kocken. Därefter blev det inte så mycket av det där med att koka marmelad, vi åt från trädet, vi gav till skola och dagis och alla som ville ha.

 

I år så kan inte mycket växa på vår tomt. Det fina plommonträdet klarade inte av att grävas upp och ha det halvtaskigt hela sommaren så det är numer ved. De nya grannarna har massor med plommon på sitt träd och gjorde något som kändes lite bekant, de kom med en kasse plommon till de som inget eget träd har. Och vet ni vad? Så många plommon hinner vi inte äta innan de blir dåliga så jag plockade fram sockret och kärnade ur plommon och vips var koket igång.

 

Och vet ni vad igen? Det blev supergott! Magin är tillbaka och jag kan äntligen vara mamman som ger mina barn känslan av lyx och rostat bröd med hemmagjord marmelad på! Tack fina A, det var precis lagom och precis rätt timing på den gåvan!