Om att vara glad

Igår kände jag mig en smula manodepressiv. Ena sekunden glad, andra sekunden ångest över något, antagligen prestationsrelaterat.Barnen faller snabbt in och ut ur olika humör, vänner och kramas och busas ena sekunden och slåss nästa. Hatar sin eländiga tillvaro ena stunden och är lycklig över att finnas i nästa. Jobbigt ja men helt normalt, så är väl livet för de flesta.
 
Idag pratade min vän och jag om att vara glad. Eller inte glad. Hur tufft det är när ett barn som är nära inte är glad och egentligen aldrig har varit en särskilt glad person. Hur det är som en burk med anti-depressiva tabletter, udden av det mörka men också udden av det ljusa i livet. Så jag tänker att det kanske är en positiv egenskap att vara lite manodepressiv, för kan man vara ledsen kan man också vara glad. Och svänger det ofta får man ofta uppleva glädje och lycka.
 
Idag är barnen glada. Min stora leker med en kompis och är glad. Min lilla leker med en kompis och är glad. Jag har varit på ett bra möte och är glad. Jag ska fira den här lilla glädjen med en bit helnöt (om inte min man har ätit upp den. Då blir det ett nytt inlägg om att inte vara glad).
 
Juno

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback