JUNO

Nu är det vintertid igen och liksom förra året så är hela jag helt förvirrad inför detta begrepp. När jag väl i min hjärna förstått vad klockan är så ska kroppen hänga med också. Hela familjen går runt som i ett vakum och det känns som jet lag.

Lite underligt hur en timme kan göra så mycket faktiskt. Lagom till vi ställt om oss så åker vi på semester och då ska vi ställa tillbaka klockan igen, så som den var i fredags. Kanske inte värt att resa iväg ändå. Känner mig väldigt gammal faktiskt.

Dessutom undrar jag vad vi ska med en extra timme på morgon att göra? Om man kliver upp vid fem så är det kolsvart oavsett om det är sommar - eller vintertid i november. Surkart. Gnälltant.

Juno

Mamman körde fast på värld sex. Den här banan med eldstavar och stora stenblock. Hon klarar inte av partiet där Super Mario hoppar på en knapp för att tända två röda klossar och sen upp på en platå. En gång fipplade hon på alla knappar och lyckades ta sig upp men då fipplade hon så mycket att innan hon visste ordet av hade hon fipplat sig ner för stenen igen. Crap.

Sonen har inte heller lyckats ta sig förbi det partiet. Han är glad ändå, han tycker det är ganska roligt att gå tillbaka och köra sina favoritbanor. Mamman däremot vill vidare så hon blir sur över att sitta fast. Så vad göra när man är kass och inte kommer vidare?

Jo, man kallar in trupperna. Mamman går till Felicia åtta år i huset bredvid. Hon är Super Mario proffs. Det tog henne ungefär tjugo sekunder att ta sig igenom banan som mamman och sonen kämpat i dagar med (nåja). Mamman vet när hon är besegrad. Mamman vet att tacka för hjälpen.

Juno

Stod i lördagskö på systemet för någon vecka eller två sedan. Bredvid mig står två unga, smala, blonda, festklädda och rejält uppsminkade tjejer och snackar blaj. "Faan vad jag läääängtar till Paradise hotel" säger tjejerna och suckar och fördjupar sig i vem som är töntig och vem som är programmets billigaste ligg. Och jag fattar ingenting, längta till en dokusåpa om vem som ligger med vem?

På jobbet hyste kollegorna ingen förståelse för min oförståelse. De längtar också till Paradise hotel och sedan fördjupade de sig i vem som...och jag fattar ingenting. Jag är ett UFO, jag är en gammal gammal tant. Jag är förundrad.

Juno

Häromdagen pratade vi om ålder och pengar på jobbet. Lite så där om våra föräldrar när de blir äldre, att de inte tycker det är värt att spendera massa dyra pengar "bara på sig själva". Gärna hur dyra presenter till barnbarnen som helst, det är inte en generell snålhet på något vis. Men som sagt, inte särskilt generösa för egen del.

Själv behövde jag en ny ansiktskräm och hade fått ett prov från Clinique som var trevligt. Tar reda på att en burk kostar fyrahundratjugofem kronor och vänder på klacken på en gång. Hur stor skillnad kan det vara, tänker jag surt, på en kräm och en kräm? En Nivea från ICA Maxi duger gott åt mig.

Jaha så var det klart, jag är gammal.

Juno

Jihooo, jag har en ny telefon! Den är jättefin och maken har varit en gud (lätt narcisstiskt tänkt av honom) och lagt in alla mina kontakter i den. Så på tåget micklade jag lite och fick in radio. Trevligt att lyssna på radio på vägen till jobbet. Men sen ringer det plötsligt och jag micklar och trycker på den och nej, det slutar att ringa. Jag hann inte svara för jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Öh. Tant Hedenhös måste nog hem och läsa manualen ikväll.

Juno

Stod och stirrade på kartan som visar "här är du" och sedan var avdelning åtta ligger. Okej i ett annat hus. Då ska vi se, jag ska åt höger och sen upp till femman. Problemet var bara att det inte gick att gå åt höger så jag irrade runt och fram och tillbaka en stund innan jag ljudligt svor över den usla skyltningen. Tillslut kom en person i vit rock och förklarade att man får ta hissen ner först och sen kan man gå höger.

Kulvertar. Gångar under sjukhuset. Jag vände i hissdörren och åkte upp igen. Men sen bestämde jag mig för att agera vuxet och gå genom gångarna. Hur farligt kan det vara? Det är tänt i taket och målat i glada färger på väggarna, jättetrevligt ju. Tar hissen ner igen och springer som en galen genom gångarna innan jag moget kastar mig förbi två personer och in i nästa hiss.

Flinar lite fånigt och flämtar något om döingar som kan ligga under gatorna medan de bara tittar konstigt på mig. Herregud, ska man aldrig växa upp?

Juno

Wahlströmsböcker. Sentimentalvarning. Med i resväskan åkte en med röd pärmrygg. Det är höglösning och asgarv.

Ur Toppen, sa Knoppen av Bengt Linder 1969
Nu hände det något viktigt på TV-n och då stack pappa ut huvudet.
- Får mamma se på TV och inte jag? sa han.
- Mamma är i köket, sa jag.
- Varför hon smörgås och inte jag? sa pappa.
- Hon får ingen smörgås, sa jag, hon håller på att säja god natt till Pussen. GÅ OCH LÄGG DEJ!
- Får jag bara säja en sak? sa pappa.
- Vad då? sa jag.
- Jag vann en glaskula idag.
- Jaså, sa jag och tittade på TV-n.
- Får jag säja en sak till? sa pappa.
- Vad då? sa jag.
- Vill du se på min glaskula?
- Det kan jag göra imorgon, sa jag, jag tittar på TV.

Föräldar var lika jobbiga på sextiotalet som idag, förstår man.

Juno

Mina bloggande vänner är lite kassa på att blogga. Det är sånt som jag kan sura över lite ibland, varför kan de inte logga på sina datorer och skriva lite? Så jag får veta vad det händer för roliga saker i deras liv. Tänker jag då.

Idag aktiverade jag mitt facebookkonto igen efter ett och ett halvt års envis tystnad. Och för att försöka fatta vad prylen är, vad jag ska göra där (förutom att titta på brorsdotterns studentfoton vilket föranledde min påloggning) så kikar jag runt lite på vänners profiler, eller sidor, eller väggar, eller vad det nu heter.

Och så fattar jag. Inte facebook. Det fattar jag inte men jag fattar en annan sak. Mina bloggande vänner är inte alls avloggade när de inte bloggar. De är bara kassa på att blogga. För de är på fejjan istället. Men jag hittar mest halvtänkta tankar där. Typ det regnar. Eller det är soligt. Eller jag ska koka kaffe. Eller åka till jobbet. Eller hej hej någon särskild kompis.

En anings förvirrande och ett mycket märkligt sätt att få inblick i sina vänner och bekantas liv. Totalt fragemtariskt och jag fattar fortfarande inte grejen. Vi får se hur länge det här gästspelet på världens populäraste sajt varar. Det får mig att känna mig väldigt gammal, inte så populärt faktiskt.

Juno

Tiden går fortare ju äldre du blir. Så sa ju alltid alla vuxna till en när man var barn. Och man tänkte att vilket jäkla tjat om denna eviga klyscha. Men det är sant och det känns helt galet. Mina finaste kollega börjar bli lite rund om magen och snart ploppar det ut en bebis. Vilket ju är helt underbart! Men det drar igång lite minnen och tankar om livet. 

Så känns det inte alls länge sedan Elsa var en groda i min mage. Men nu är hon tio månader och klappar händerna, vinkar, säger ta-taaa när hon får något och kan nästan gå. Fast hur gick det till? Hon kom ju nyss, hon är ju bara en liten liten liten bebis?

Och Joar, egentligen var det inte längesedan han var en liten groda han heller. Men han ska fylla fem nu, han diskuterar och resonerar och är full av frågor om "hur funkar det?" och kan snart cykla och simma. Om ett år börjar han skolan och jag måste lära mig gångertabellen igen och Europas nya karta för annars kan jag inte förhöra honom när han ska ha prov.

Sen kommer han dundra runt på moppe och Elsa kommer dundra runt på någon bönpall och de kommer dricka öl i Skogås Centrum och....då vid den tiden är jag redan femtio år. Argh! Brun papperpåse hitåt fort, tanten måste hyperventilera. Och allt detta bara för att min fina kollega är lite rund om magen...

Juno

På hotellet hade de en liten rund spegel i badrummet. Ni vet, man tittar sig i den och sen skriker man rätt ut av ren fasa: "Hjälp, det står en ful, rynkig häxa i mitt badrum. Och hon är jättenära!" Sen sansar man sig och tänker att det var ju bara jag... men när den insikten sjunker in så tar man sig ett andra, mycket innerligare skrik.

Svarta ringar under ögonen. Välförpackade i små hängiga påsar och hopknutna med små rynkor. Det är väl bara att inse, småbarnslivet, jobbet och ålderdomen i allmänhet tär på skönheten, inte för att jag någonsin varit speciellt vacker, men lite snyggare än så här har jag nog känt mig förr om åren. På en fest härom veckan kom det fram fotografier från min beryktade tjugotreårsfest varpå maken bara gapade och gång på gång sade "Men älskling, är det här du?". Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det så jag frågar inget mer.

I alla fall, förlåt mig nu, så var det en liten tröst att gå på möte på dagis igår. Och sen säger jag inget mer. Men jag kände mig inte lika ensam.

Juno

När man måndag kväll vid femtiden känner sig lätt illamående och när man måndag kväll vid femtiden proppar i sig två alvedon...betyder det att man då fortfarande är bakis efter lördagens sjöslag? Ja.

När man är bakis i två dygn...betyder det att man är gammal? Ja.

Juno

Jag skulle sappa lite. Så jag tryckte på ettan på fjärrkontrollen och landade i ett nytt kulturprogram som heter Skavlan. Min första reaktion var att genast sappa mig vidare. Min andra reaktion var "Nämen, det är ju hon". Makens reaktion var mer "Vem fan är hon?". Jo, men hon roliga som skriver krönikor i DN.

Hanna Hellquist. Jag gillar hennes stil att skriva och om det är någon mer tant/farbror där ute som läser Namn och Nytt så vet ni att vid byline är det en skiss på författaren. Nu blev jag lite nyfiken på om hon såg ut som på skissen. Svaret är ja. Hon ser ut så. Och, hon är rolig även i talspråk. Då vet jag det. Ska jag sappa vidare?

För helt allvarligt. Fredagkväll och det program som roar mig bäst är kulturteve på ettan. Kulturprogram, låter så mossigt tycker maken. Kan vi inte bara kalla det för talkshow? Såklart. Vi som kan titulera oss som den yngre medelåldern, eller ja den ena av oss i alla fall, spenderar fredagen utan ostkrokar, utan rödvin, utan sex, i sängen, tittandes på talkshow. Groovy.

Juno