JUNO

Vädret håller stilen och inleder april med äkta aprilväder. Igår stod jag i min varma jacka och kände solen sila ner över mitt ansikte. Det var mars som bjöd in våren.

Idag står jag i min vårjacka och känner snöblandat regn ösa ner i mitt ansikte. Länge står jag eftersom jag precis missat tåget. Det är 1 april idag. Var snälla mot varandra.

 

Små barn har gardiner som passar små barn.Stora barn ska gardiner för stora barn. Så vi åker och köper gardintyg. Så att deras mamma kan sy nya gardiner åt dem.

 

I helgen bestämdesig mamman för att äntligen sy gardinerna och sonen blev nöjd:

Eftersom jag sovit med alla kläder på gick det ovanligt bra att klä på mig. Sedan orkade jag exakt hasa mig upp, blöda lite näsblod, fixa lite varm saft. Tvinga i mig en halv macka, leta en vante till sonen. Hasa upp till sängen igen. Gah! Helt slut. Och jag har varit uppe ganska exakt en halvtimme.

Om jag orkar ha ögonen öppna ska jag inte röra en fena, bara titta ut.

Så länge man inte har feber... men så är det det här med temperatur igen då. Jag vet inte hur många gånger jag har stirrat misstroget på termometern när den visar 36,4 istället för den höga feber det känns som jag borde ha.

Måndag morgon och jag är på väg att åka till jobbet. Min man tar mitt förnuft till fånga och jag blir hemma. Och faktiskt 37,8 grader förutom tretusen kilo snor och uttjatad hosta. 

Fasen, man är inte stark. Ynklig, äcklig och illröd om nosen. Det är snor överallt och allt är vidrigt! Ni vet den där mannen som är förkyld och det är såååå synd om honom. Det är sant. Det är ingen myt alls. Det enda som inte stämmer är att han är en man, det är jag.

Ont ont ont i axeln, lite i ryggen, näsblod. Andas, kläm, känn, andas. Säg hej till Elmer, såja, det är okej. Det var inte ditt fel, upp igen. Vill inte. Gör ändå. Skrittar. Modig!!!

Väl hemma klämmer och känner vi lite mer. Inga armar dinglar utan styrsel och det känns bättre. Men dagen efter tar pappan med sonen till röntgen ändå. För säkerhets (och någon magkänslas) skull. Huddingeakuten. Astrid Lindgren. Sju timmar och en äcklig lunch senare: Det är en fraktur. Sprickan sitter så högt att det inte går att gipsa. Mitella några veckor och inga äventyrliga aktiviteter på minst fem veckor!

Stackars unge. Så onödigt. Men ett steg närmre att bli en riktigt duktig ryttare, det sägs ta hundra avramlingar.

Pappan: Nej det fattar jag inte.

Pappan: Nej, det gör jag inte.

Pappan: Nej, jag fattar inte. Jag är lite dum förstår du.

Pappan: Nä men nu är vi mätta. Ska vi verkligen äta några semlor ikväll?

Se upp själv annars kanske pappan hinner äta upp dem först!

Efter middagen säger sonen "Ni vet i Back to the future? Nu kom jag plötsligt att tänka på det här roliga som Griffs kompis..." och blir genast avbruten av pappan:

- Vaddå Griff menar du inte Biff?

- Nä, svarar sonen. Hans barnbarn Griff

Mamman lägger sig i:

- Vaddå hade Biff barnbarn? Vilket år är du i? Det är inte Biff fast ett annat år då?

- Nej! Du vet när den gamla Biff...

Och sen tar det tio minuter att reda ut vem som är Biff när och vem som åker vart när..

Och när vi väl är klara har han glömt vad det roliga han skulle berätta var...(!) Det är underbart med stora barn, en helt ny värld av härligt resonemang öppnar sig!

Herrn i huset har kommit fram till att det är dags för en ny bil åt Frun. Därmed förväntas nog Frun att visa lite intresse och engagera sig i det här med val och köp. Så vi spenderar en söndag åt att harva mellan bilfirmorna.

 

Subaru, Volkswagen, Audi, Volvo, Skoda. Är det någon som pratar med Frun specifikt? Japp, tyvärr är det en XC90 som kanske är lite exklusivare än Frun själv. Möjligen en Subba också, Outback heter den och den är blå och fin och Frun tror att de kan passa ihop.

 

Hon tar uppdraget på allvar och aktiverar sig, engagerar sig, summerar för och nackdelar Ocatvia, pris på Passat, armstöd på A6, ja ni hajjar. Då visar det sig att "skall-listan" redan är klar. Jaha! Då säger Frun bara att om hon inte får en asdyr bil vill hon ha en som är blå. All makt till Tengil.

 

När vi skulle åka hem från Sri Lanka hade vi många timmars restid. Vad kunde vara bättre än att ladda med spel? Jag laddade glatt ner Angry Birds 2, det var ju längesedan och sonen hjälpte mig att köra några banor i början, kanske tio femton stycken. Perfekt.

 

Sen tog semestern slut. Och ibland dyker spelet upp igen på kvällarna. Och egentligen är jag rätt trött på de där fula fåglarna och ännu fulare gröna grisarna (!) men det är svårt att ge sig. Jag är inte bra på att ge mig. Och så fick jag hejarop från sonen som tyckte jag kommit sååå långt - nästan bana sextio - wow!

 

Smickrande. Och en anings oemotståndligt. Det kanske är hundra banor tänkte jag, då är jag snart klar. Men nej, det förbannade spelet har inte mindre än fyrahundrafyrtio jävla banor. SICK. Jag kommer hålla på året ut :(

 

 

 

 

När jag var arton år, fyllde min syster tjugofem. Hon kommer aldrig låta mig glömma att det var just jag som gav henne en av de grövsta förolämpningar hon fått. Att jag tyckte man blev tant när man är tjugofem (och käring vid trettio).

 

När blir man tant? På något magiskt vis skjuter man ju hela tiden upp gränsen för när man blir tant. När jag jobbade på Ericsson och var tjugofyra år, alltså näst in till tant enligt en artonårings definition, så var jag i ungdomsgänget och tanterna var väl i alla fall närmare fyrtio! Så då måste vi definiera tant. Handlar det om hur gammal jag är?

 

Är man tant när man närmar sig fyrtio? När jag fick mitt andra barn var jag närmare fyrtio, var jag en ammande tant då? Jag är väl ungdomlig? Har kvar alla mina barnsliga sidor och trycker ner mig i samma tights som då jag var arton år, men tights är tights, vissa har rosor och keruber på sig. Det är väl typsikt o-tantigt så säg. Eller är man tant när man febrilt gör allt för att unvika att vara en tant?

 

Om man nu vägrar vara en tant, så kanske man ändå kan vara lite tantig? Nä det är fan ännu värre. Definiera tantig. Är det när man har grått hår? Det fick jag när jag träffade mig man, typ tjugoåtta alltså. Eller är det när man färgar bort det gråa (det börjar jag med när jag var tjugoåtta) eller när man går i permanentvätske lila hår?  Är det när man börjar ha eccoskor? Handlar sina kläder på DEA Axelssons?

 

Jag har nog blivit en tant ändå. Jag handlar inte på Axelssons det är inte därför. Det är för att jag har fyllt fyrtiofem. Fyrtiofem visade sig vara definitionen. Det har inte smugit sig på mig. Det kom över en natt. Åldern, tanten, insikten. Jag körde upp till Åre på fredagen, då var jag fyrtiofyra år och tyckte det var lite roligt att köra bil och poppa musik. Jag körde sedan ner från Åre på söndagen, då var jag fyrtoifem år och tyckte det var klart obehagligt att köra om långtradarna, fast det var två filer. Bara för att det var lite mörkt och låg lite snö i mitt körfält? Japp.

 

När jag var arton år ville jag ha en sån här bil:

 

 

Det är ljust. Barnen läser och hjulen rullar på. Det blir lite Ahlgrens bilar, en vacker solnedgång, coffee to go i Gävlebro.

Har vi ärit middag än? Nej klockan är halv fyra. Den lilla har tråkigt. Hon känner sig lite åksjuk om hon läser mer. Mamman har tråkigt. Takräcket visslar. Samtalsämnena tryter. Men då är det så tacknämligt att vi åker våra 70 mil år 2016.

Surfplattor till barnen och Vinter i P1 till de stora. Trevligt med teknik och lite sällskap av Hans Rosling :)

När klockan är 16.23 har jag helt okej tidsplan vilket jag nöjt deklarerar för maken i telefon. Själva planen är att skriva klart sista mailet och sedan ta tåget 16.34 hem. Elva minuter. 

 

På något magiskt vis glömmer jag varje gång bort att:

a) det har gått 1 minut redan innan jag lagt på luren. Tio minuter

b) 1 minut går åt att avsluta nämnda mail och ytterligare 1 för att stänga av och kasta ner datorn i väskan. Åtta minuter 

c) 0,5 minut för att byta skor och 0,5 till för att knyta dem. Sju minuter

d) 1 minut att springa och kissa. Sex minuter

e) 0,5 minut att ta på jacka, överdragskjol, mössa och vantar. Fem och en halv minuter

f) 1,5 minut för att vänta på hissen och 0,5 för att åka den från plan 4 till plan 0. Tre och en halv minuter

g) 0,5 minut att vandra ut på gatan och inse att klockan hunnit bli 16.31. Tre minuter.

Skit också. Springer som en jävla galning med flaxande kjol, flaxande sjal och flaxande armar. Slår nästan omkull en tant som rör sig i ultrarapid utanför Coop. Hur är det möjligt att röra sig så förbannat långsamt?! Benen värker när jag springer upp för trapporna till perrongen.

 

"...se upp för dörrarna..." 

Kan knappt röra mig. Kan absolut inte andas. Kastar mig in på tåget. Jävlar vad snabb jag var! Tre minuter från porten på Tegelbacken till tåget är nytt personligt rekord. Det vill jag aldrig göra om.