Nittiosju gånger kvar

Min kille ramlade av sin häst i lördags. Det var så typiskt. De hade haft en superhärlig lektion med massor av galopp blandat med lite balansövningar. Elmer är en lite studsig ponny så det var några gånger jag tänkte att det studs-av-risk förelåg. Men det gick bra. Lektionen närmar sig slutet, och jag vet inte vad som hände.... Elmer blev lite rädd och skuttade till och Joar var inte beredd så han störtade.

Ont ont ont i axeln, lite i ryggen, näsblod. Andas, kläm, känn, andas. Säg hej till Elmer, såja, det är okej. Det var inte ditt fel, upp igen. Vill inte. Gör ändå. Skrittar. Modig!!!

Väl hemma klämmer och känner vi lite mer. Inga armar dinglar utan styrsel och det känns bättre. Men dagen efter tar pappan med sonen till röntgen ändå. För säkerhets (och någon magkänslas) skull. Huddingeakuten. Astrid Lindgren. Sju timmar och en äcklig lunch senare: Det är en fraktur. Sprickan sitter så högt att det inte går att gipsa. Mitella några veckor och inga äventyrliga aktiviteter på minst fem veckor!

Stackars unge. Så onödigt. Men ett steg närmre att bli en riktigt duktig ryttare, det sägs ta hundra avramlingar.

Juno


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback