JUNO

vi har ätit glass. mamma, pappa, joar och jag. alla fick glass. fast jag tror att de andra fick lite mer glass än jag.



jag äter min glass som smakar vanilj. först.



kolla. mamma har visst en som smakar choklad. mmmm.



joar. vilken smak har du?

elsa

De första två dagarna var mamman som uppslukad av ingentinget. Hon läste ingenting. Hon gjorde ingenting. Och hon ville liksom ingenting. Väldigt befriande. Men så tröttnade hon på ingentinget och plöjde ut sin bok. Och en dag drog hon till och med på gymmet.

Dag två började ingentinget smyga sig in på gymmet också. Då var det fullt med folk så då fanns det ingenting att göra där, utom att köa för varje maskin. Det finns ingenting så trögt som att köa på ett gym. Dag tre gick mamman dit när ingen annan var där. Fast nu hade ingentinget flyttat in på riktigt, så nu funkade ingenting. Det finns en sak som är värre än att köa på ett gym och det är ett gym fullt av ingenting som funkar.

Dessutom har ingentinget tagit båda barnen i besittning. De sitter vid middagen och äter ingenting. Och de orkar ingenting. Och de vill ingenting. Utom att gå hem igen. Eftersom ingentinget är vansinnigt smittsamt så ville nu mamman ingenting hellre än gå hem hon heller.

Men nu sover barnen och baren är öppen och altanen på rummet har två stolar och pappan är vaken och mamman är vaken och den fjärde Jo Nesbo ligger redo. Mamman har plötsligt ingenting att klaga på längre.

Juno

Wahlströmsböcker. Sentimentalvarning. Med i resväskan åkte en med röd pärmrygg. Det är höglösning och asgarv.

Ur Toppen, sa Knoppen av Bengt Linder 1969
Nu hände det något viktigt på TV-n och då stack pappa ut huvudet.
- Får mamma se på TV och inte jag? sa han.
- Mamma är i köket, sa jag.
- Varför hon smörgås och inte jag? sa pappa.
- Hon får ingen smörgås, sa jag, hon håller på att säja god natt till Pussen. GÅ OCH LÄGG DEJ!
- Får jag bara säja en sak? sa pappa.
- Vad då? sa jag.
- Jag vann en glaskula idag.
- Jaså, sa jag och tittade på TV-n.
- Får jag säja en sak till? sa pappa.
- Vad då? sa jag.
- Vill du se på min glaskula?
- Det kan jag göra imorgon, sa jag, jag tittar på TV.

Föräldar var lika jobbiga på sextiotalet som idag, förstår man.

Juno

När mamman tittar på klockan, som är omställd enligt lokal tid, inser hon att den har förvandlats till en mat- och sovklocka. Om klockan är sex är det en halvtimme tills frukosten öppnar, om hon är tolv så är det en halvtimme tills lunchen öppnar och om hon är sex igen så kan de rusa, då har middagen redan öppnat.

Och någonstans däremellan kan klockan även vara halv tolv vilket innebär att det är halvtimme kvar av den sena frukosten eller halv tre vilket innebär att det är halvtimme kvar av lunchen.

Barnen kan inte klockan alls och de vill sova när de ska äta och leka när de ska sova.

Flickan vaknar mitt i natten, väcker med iver sin storebor och tvingar iväg de stackars föräldrarna att hänga på låset till frukostrestaurangen. Sen somnar hon precis när lunchen börjar och därefter somnar både hon och brorsan mitt i middagen. Varpå mamman och pappan går hem och funderar över hur de ska hindra barnen från att svälta ihjäl på detta all inclusive ställe.

Juno

idag klockan tio i sju på morgonen gick vi och spelade schack. min kusin anton spelar också schack. men jag tror att vårat schackspel är större än antons. fast elsa orkade inte så länge så vi fick gå och äta frukost istället.



och sen badade jag och badade och badade och när musiken kom följde pappa med också. hallå, det är jag där i hörnet, pappa syns inte i bilden men han är också med. mamma säger att oavsett hur mycket pengar man än betalar så är alltid ted åström där. jag undrar vad hon menar, hur han han råd att åka överallt?



joar

Hej hej El Quseir. Barnen tog genast sina lyckliga-att vara-fria-efter-sex-timmars-flyg-och-buss-resa ben på upptäcksfärd när familjen angjorde hotellet. Man vet aldrig vad som kan gömma sig bakom nästa dörr. En glad gubbe kanske. Femåringen kommer rusande tillbaka och ropar "Oj mamma, jag pratade med en kille här ute men jag glömde bort att jag inte kan förstå vad han säger".




Eftersom det är ett fint hotell har mamman och pappan bara tänkt på de praktiska aspekterna med ett sådant. "Nä, det där behöver inte ta med, det måste ju finnas på hotellet" och så har de dessutom bestämt sig för att packa light, så light det nu kan bli med två småbarn. Följdaktligen ser de inte riktigt ut som de andra gästerna på hotellet. "Öh, nu vet jag vad jag glömde" säger mamman, "typ alla kläder som man inte ser ut som trash i".


A room with a view.

Men värre saker har hänt. Allt kommer att bli härligt även i skrynkliga schaviga kläder. Imorgon. Nu ska det sovas, ettåringen tjuvstartade redan klockan sex i matsalen till allas enorma avund. Imorgon sol. Imorgon härlig frukost. Imorgon bad. Imorgon.

Idag: godnatt.

Juno

Standard när jag ska ut och resa är att jag packar det sista på Arlanda. För att få igen resväskan brukar jag kasta ut saker ur den mest på måfå precis innanför ytterdörren just innan taxin kommer. Så därför tänker jag att något måste vara fel, jag har glömt något viktigt.

Jag är nämligen klar. Eller rättare sagt, vi är klara. Resväskorna är packade och ligger i bilen, vagnen och handbagaget lika så. Kläder att resa i ligger framme och alla golvytor är tomma vilket innebär att det jag kastade ur resväskorna är tillbaka i sina lådor och garderober.

Allt bråte är borta från gräsmattan och ligger i vintervila i förrådet, all tvätt hänger på tork, disken är i maskin, blommorna är vattnade, soporna kastade och tidningen är flyttad till Vällingby för en vecka. Barnen är badade, föräldrarna duschade. Jag ska inte ens jobba lite innan jag åker. Vad underligt. Om jag går och lägger mig nu hinner jag sova fem timmar, det är nästan mer än jag kan begära.

Jag undrar så vad det är jag har glömt.

Juno

Sitter som vanligt och bligar på Idol. Och det har ju varit klart sedan start, vilka två som kommer stå mot varandra i finalen. Det finns ju inga andra alternativ än Tove och Erik. Men vem vinner?

Nu kan vi börja satsa lite tändstickor på utgången. Båda är bra, faktum är att nu är faktiskt alla som är kvar bra. Vissa speciellt om man inte tittar på dem... men det förändrar ingenting. De kommer röstas ut i alla fall. Frågar ni mig åker Calle hem ikväll, följt av Reza och Mariette men jag misstänker att det kommer bli precis omvänd ordning.

Så den stora frågan är; kommer småtjejerna rösta på söta killen eller kommer de rösta på tjejen de skulle vilja vara? Erik med rösten, eller Tove med charmen? Killen eller tjejen? Rösten eller charmen? Jag tror det blir Erik men jag röstar på Tove. Han kommer ju göra karriär oavsett om han vinner eller inte. Heja Tove!

Juno

Trött femåring versus utmattad mamma.

Sonen: Får jag spela tevespel?
Mamman: Nej, det har jag ju redan sagt
Sonen: Får jag spela dataspel då?
Mamman: Nej, det blir inga spel alls idag

Femåring skriker.

Sonen: Om jag får spela lite dataspel är du världens snällaste mamma
Mamman: Fast det får du inte
Sonen: Då är du världens dummaste mamma

Femåring skriker.

Sonen: I så fall tänker jag dra dig i håret hela natten
Mamman: Nej för du sover ju hela natten i din säng
Sonen: Nehej för jag kommer till din säng och drar dig i håret hela natten
Mamman: Aldrig, då går jag till din säng
Sonen: Jaha men kommer jag tillbaka till min säng och drar dig i håret hela natten
Mamman: Ja då blir vi osams

Femåring skrattar.

Sonen: Men det är ju det som är meningen mamma!

Juno

...är trött på att röja runt och nu är jag hungrig...



...tur att mamma har maten klar.

elsa

Satt inklämd på pendeltåget som var fullt med folk. Några säkerligen hypokondriker, några kanske såna som bestämt sig för att inte vaccinera sig mot svininfluensan. Alla som sillar.

Och mitt i alltihop får jag en hostattack. Varpå jag ser hur folk liksom ger mig lite mer utrymme. Jag hostar självklart inte rakt ut i luften men som all rethosta, den har svårt att ge sig. Och jag ser paniken i mina medpassagerares ögon. Som inte vet att jag har tagit spruta och bär på en helt vanlig klassisk förkylning. Inte svininfluensa. Jag hostar en gång till och sen kliver jag till allas lättnad av tåget.

Juno

WILLY:S kör en reklamkampanj som är rejält långsökt. Billiga priser leder till kärlek som leder till bebis som blir statsminister. Öh, räcker det inte med att de har bra priser? Ingen på hela jorden drömmer väl om att springa på sin drömprins vid baked beans på WILLY:S heller?!

På radio körs en annan långsökt reklam där en lott genererar en liten slant men en annan lott genererar en tusenlapp. Som man inte är nöjd med, fast Husman Hagberg har nöjda kunder. På finlandssvenska. Jag har svårt att greppa den här sortens reklam. Jag ska inte flytta, så vad menar de? Om jag ringer dem så blir jag så nöjd att jag bestämmer mig för att flytta trots allt?

Men visst, kanske fungerar det. Reklamens makt är stark. Jag funderade för en minut sedan över varför jag valde just baked beans. Sedan fick jag svaret i reklampausen. Programmet sponsras av Heinz och bilder på ketchup och (trumvirvel) baked beans. Sinnet är svagt.

Juno

Mord i sinnet sänds på TV4+ men jag vågar inte titta. Jag är rädd att bli rädd och inte kunna sova gott i natt. Eftersom jag inte vågar se Mord i sinnet tittar jag på nyheterna. Där visar de en dokumentär om delfinslakt. Där får man se hur de delfiner som inte väljs ut till delfinshower slaktas istället för att släppas ut i havet igen.

Det är en världsberömd delfintränare, Rick O'Barry, som en dag fattade att delfinerna han tränade och höll fångna kanske inte var lyckliga. En av hans delfiner begick nämligen självmord och sedan dess kämpar han för de fångna delfinerna. Och så upptäcker han den här helt ohyggliga slakten, lyckas filma den och släppa filmen så jag kan se den på nyheterna.

Någon jag känner har kört lite för snabbt på en väg där en farbror polisen stod. Så nu har hon inget körkort, stackars tjej. Det är svårt att köra långsamt. Med detta i bakhuvudet anstränger jag mig för att inte köra så fort.

När jag alltså kommer krypandes in mot rondellen igår ser jag att någon har parkerat i den. Men va fan, tänker jag och gasar lite för att köra in framför den som jag antar har fått motorstopp och bildat kö bakom sig. Det är visst inte alls en parkerad bil, den har inte alls fått motorstopp. Den kör, långsammare än en snigel, runt i rondellen. Jag sneglar på föraren och hon ser ung, överstressad och gråtfärdig ut, stackars tjej.

Första gången i en rondell bruden? skrattar jag då och gasar på lite i uppförsbacken, bara för att jag kan.

Juno