JUNO

Jag börjar så smått återhämta mig. Precis som om det varit jobbigast i världen för mig, det är ju syrran som haft den stora festen och det är hennes barn som är de stora hjältarna. De som klev upp och höll världens finaste tal till sin mamma inför hundrafyrtio pers typ. Så vad har jag att gnälla över? Men jag gillar att gnälla lite, då känner jag mig dubbelt så duktig efteråt.

 

Och nu är talet hållit, och fast jag inte är ett barn så har jag våndats endel över det. Inte så mycket över det faktum att det är många personer utan över fasan att vara tråkig (inför många personer). Som tur var fick jag hjälp av min nioåring som föreslog "varför säger du inte bara att du är glad att vara hennes syster?" och det har han helt rätt i så det sa jag och det blev precis rätt! 

 

Kroppen däremot tog lite stryk, vem är det som är lillasystern egentligen? Borde inte jag för alltid ha förmånen att vara pigg och fräsch efter en natts festande? Jag som är den yngre av oss. Fasen, fötterna hade dansat klart vid två och då var de lagom glada och huvudet var tungt dagen efter och på kvällen värkte halsen, förmodligen av ren utmattning. Det är rätt löjligt.

 

Jag var tvungen att inleda den här dagen med att gnälla lite också, som ett intro till att hasa mina sju kilometer runt Djurgårdskanalen. Och det funkade idag med, efter gnäll kommer action. Så nu vet ni. Om jag gnäller är jag bara på väg att göra något, ni kan fortsätta hålla era öron stängda...