JUNO

En sån där dag när fler saker känns usla än tvärtom. Efter att ha sovit risigt så står jag med panik i garderoben och rotar desperat efter något som jag kan se representativ ut i. Helst utan att hela degmagen jäser ut över kanten och dallrar och ser uckig ut. För det är inte så representativt. Just när jag som bäst ratar dagens tredje set med kläder anmärker maken på att pilatesbollen inte används så flitigt.

 

Näää jag veeet men jag skaaaaa. Den och löpbandet och promenader och cykeln till jobbet och simning på morgonen innan jobbet och kanske något body pump pass efter middagen. Jag ska! Varför är det så varje år att jag inte tar mig samman i god tid innan sommaren? Jag har ungefär tusen ursäkter och lika många bortförklaringar och alla är de av kass kvalitet så jag drar ingen av dem här och nu.

 

Arg och sur och blekfet så bestämde jag i ren protest till lata tanter att nu får det fan vara nog. Nu jävlar. Lördagar är min fridag. Då får jag lata mig, då får jag äta något gott. Annars är det slut med allt som är gott och allt som är roligt. Någon slags träning varje dag. Om det så är en ynka armhävning så ska den göras. Inte för att jag inbillar mig att den kommer ta bort degmagen. Men bara för att.

 

Och det verkade vara ett så bra och solitt beslut. Då. I garderoben på morgonen. Men nu sitter jag här och är trött och grinig och kroppen skriker av mensvärk och godisbegär. Jag ångrar mig redan. jag deppar lite. Jag längtar till lördag...