JUNO

Det är i början av Rädda Willy. Jesse, den lilla gatupojken stjäl och klottrar på väggar. Han har ingen mamma och driver omkring på gatorna och beter sig skitilla. Han blir fångad, får komma till ett snällt barnlöst par som har ett fint hus vid havet och ger honom presenter och nya dyra skor. Och så får han tvätta bort allt klotter på akvarieväggarna till något slags Sea World. Det ser det ut att gå lite trögt tycker Elsa också och ropar till honom:

 

- Du måste nog ta lite mer vatten unge man!

 

Det rådet lyder han, efter massor med mer vatten och en del ny färg till de delar som inte är glas försvinner allt klottret och han fick jobb på parken, blir späckhuggaren Willys enda vän och är den enda människa som kan prata med honom. Joar som varit extremt motsträvig till filmen satt som fängslad och för Elsa som är fem var det enda intressanta i filmen att få veta om valen mådde bra eller inte. Valen är ledsen, akvarieägaren ett svin och svindlare och naturligtvis, pojken en hjälte. Och som ni förstår ordnar sig allt, det är ju en barnfilm (!) och på slutet grät barnen och jag en familjeskvätt och önskade oss unisont en resa som inkluderar valsafari.

 

Men hör ni barn. Man blir inte vän med en val, får nya föräldrar i ett fint hus vid havet bara för att man stjäl och klottrar på väggar. Okej? Det är olagligt och dumt och.... fan, det är ju helt omöjligt att förklara skillnaden mellan det fina i att det kan lösa sig även fast man gör dumma saker och att detta ju inte var en belöning för det dumma han gjorde. Banalt förenklat för de som gör filmen, inte lika enkelt för oss som ska förklara den...