Kvällens snackis
Precis samtidigt som vi får ta plats vid vårt bord sätter sig en snubbe vid bordet bredvid. Han tar direkt upp sin telefon och ringer till någon person som han pratar med relativt högljutt och på smattrande tyska. Samtidigt som han smattrar på bläddrar han runt i menyn. Sedan innan någonting hinner komma in reser han sig och ångar iväg, forfarande babblandes.
Medan killen är borta kommer det in en kopp te till honom. Eller nej, tre koppar te är det visst. Lite underligt tänker jag eftersom det omöjligt kan få plats tre personer vid hans bord. Men det visar sig inte vara ett problem eftersom alla kopparna te är till honom själv. När han kommer tillabaka, jo han pratar än fast lite lugnare nu, så gör han omsorgsfullt i ordning alla tre kopparna.
Till sina tre koppar te äter han förrätt. Carpaccio. Öser på olja, öser på balsamvinäger. Slevar i sig samtidigt som han snackar vidare. Två carpaccio. Tre carpaccio. Snackar oavbrutet. Vi stirrar på killen med gapande munnar. Bara va liksom! Jag kollar på killen på hans andra sida och inser att han också stirrar på det snackande matvraket med gapande mun. Asgarv. Vad är detta? Dolda kameran?
När den tredje förrätten är avklarad ligger det kvar bestick på bordet. Som används till hans huvudrätt. Som han inmundigar till ljudet av sin egen röst. Teet har väl båda kallnat och tagit slut. Helt jävla bisarrt. Nu är det uppenbart att det inte är bara vi närmsta bordsgrannar som reagerat på restaurangens kuf. När han lämnar ställen pratar han alltjämt i sin mobil.
Vi tänker att det kan vara skadligt att äta Carpaccio. Vilket är en anings oroande med tanke på att maken drog i sig en likadan förrätt (en gång). Våra farhågor bekräftades precis när snackisen hade försvunnit för då ringer makens mobil. Hej T. Ursäkta skrattanfallet men min make hade just drabbats av Carpacciosjukan. Hilfe.
Juno