En dag i taget

När jag var sjukskriven för många år sedan fick jag en medicin som heter Zoloft. Den skulle ta udden av ångesten, göra så att jag inte skulle känna mig så ledsen. Och det är ju svårt att säga om den fungerade eller inte. Jag tror det. För jag tog mig igenom dagarna, en efter en. Vad jag tror är att den fungerade åt båda hållen för även om jag inte kände mig bottenlöst ledsen så kände jag mig aldrig heller särskilt glad. Nu är väl det en del av sjukdomsbilden depression - att inte känna sig så glad men ändå. Jag kände mig rätt så flat på det hela taget. Det gick varken upp eller ner.

En dag kände jag att jag ville känna saker igen. Jag ville veta var botten låg och jag ville se om det fanns något ovanför lingsonriset (jag hade bosatt mig i ett hus i skogen), för det kändes som jag kröp omkring där på marknivå mest hela tiden. Så jag lade av, och ja, jag blev mer ledsen men jag blev också mer glad. Och det kändes bra att veta att de känslor jag hade tillhörde mig och inte var något som Zoloftet skapat åt mig.

Så när jag har såna här dagar när jag känner mig låg och liten försöker jag tänka på det. Om jag inte upplever att vara ledsen, hur ska jag då kunna uppskatta att vara glad? Sådant fungerar förstås bara i teorin, i praktiken vill jag bara lägga mig under en filt och aldrig komma fram igen. & I dunno y.

Juno

Kommentarer
Postat av: L

Lägg dig en stund under filten men lova att komma fram igen. Älskar dig vännen!

2009-02-27 @ 12:47:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback