JUNO

För första gången på väldigt länge ska jag åka till jobbet. Ensam. Och ha en vanlig arbetsdag utan lillan som kravlar runt fötterna på mig. Jag minns inte längre när tågen brukar gå så jag bara kör till stationen och hoppas på att inte behöva vänta allt för länge.

Fem minuter kvar. Perfekt. Eller inte så perfekt, tåget är inställt. Nästa går om en knapp halvtimme. Funderar en minut på om jag tjänar något på att åka vidare till Farsta och ta tunnelbanan men nä. Jag slår mig ner på en bänk. Kopplar upp datorn via det mobila bredbandet och kollar jobbmailen och bloggar lite.

Nu känner jag mig återigen så larvigt modääärn. Och ovanligt avkopplad för att vara en stressad deltidsarbetande mammaledig medelålders tant.

Juno