JUNO

Jag tog min tallrik med uppmicrade rester från häromdagens middag och satte mig i tevesoffan. Jag ramlar rakt in i slutet av en film som handlar om jag vet inte riktigt vad. En kvinna som är mormor och tar hand om sin döda dotters barn som nu är vuxna. Typ. Och så får det ena barnbarnet ett jobb på teve och alla är glad så tårarna sprutar. Jag med. Efter en stund kommer det andra barnbarnet ut från fängelset (nej jag har såklart ingen aning om varför han suttit där), och då blir alla så glada så tårarna sprutar igen. Jag med.

Granntanten dör, det är en ursäkt så god som någon att fälla en liten tår. Ett barnbarnsbarn föds och då gråter vi en skvätt till. Och så tillslut så dör kvinnan som är mormor och numer gammelmormor och då skvalar vi loss ordentligt. Allihopa. Jag vet inte ens vad filmen heter. Men tack och lov så är den slutnu. Jag tar mitt rödmosiga hormonella pms:iga finniga ansikte och min svullna pms:iga överjästa kropp och försöker tvätta bort spåren av taskig teve under duschen. Ciao.

Juno