Cirkus Wictoria
I fredags var familjen A och R på cirkus i Skogås. Pappa A och barnet A har aldrig varit på cirkus, mamma A har, men det var nog tjugofem år sedan. Alla turades om att sitta med stora ögon och öppna munnar.
Det stiliga äldre paret med glittrande kläder var såklart med. Han var en sån där karl med tjurnacke som balanserade både en lång ställning på pannan och sedan en kvinna på toppen av den, eller en kniv i munnen och sedan ett spjut på spetsen av den med en bricka glas på toppen. Åhhh, tänk er detta par i sin ungdoms dagar. Mamma A måste nästan gråta en skvätt vid tanken på hur vackra de måste ha varit en gång.
Roligast var utan tvekan två unga killar i något slags skottekläder och röda mamelucker under. Samtidigt som de sprang ihop med varandra så gjorde de komplicerade kullerbyttor och volter, såväl över som under ett bord. Här skrattade både treåringarna, femåringen och de vuxna.
Barnen tyckte nog bäst om djuren. Den lilla hästen och getarna som red på ryggen varv efter varv efter varv var ju toppen (zzzz). De stora djuren var inte lika kul och det verkade inte de själva heller tycka för den stora hästen var stissig och hade öronen platt bakåt. Här fick familjerna också erfara den enda nackdelen med att sitta längst fram eftersom den ena kamelen blev extremt nyfiken på vad storasyster R hade i knät och placerade sitt enorma huvud där till hennes stora förskräckelse.
Och sen känner sig Mamma A så kluven. Den här lilla cirkusen som heter Wictoria är ju söt och personlig och alla är superduktiga. Men vilket liv de lever. Av de tvåhundratjugo kronorna som en biljett kostade ska ATG ha sin del och Ticnet sin del och sen får de själva en liten del. Ett otroligt tungt arbete och direkt alla klivit ut från tältet började de riva för att resa vidare. Hur får de det att gå runt undrar man. Och varför i hela fridens namn ska de släpa runt på fyra stackars kameler? Som ska stå i en trailer eller på en liten plätt gräs eller sand i den lilla förorten där de för tillfället befinner sig.
Jag fattar, det är en livsstil men mitt blödiga hjärta står inte riktigt ut...
Juno
Det stiliga äldre paret med glittrande kläder var såklart med. Han var en sån där karl med tjurnacke som balanserade både en lång ställning på pannan och sedan en kvinna på toppen av den, eller en kniv i munnen och sedan ett spjut på spetsen av den med en bricka glas på toppen. Åhhh, tänk er detta par i sin ungdoms dagar. Mamma A måste nästan gråta en skvätt vid tanken på hur vackra de måste ha varit en gång.
Roligast var utan tvekan två unga killar i något slags skottekläder och röda mamelucker under. Samtidigt som de sprang ihop med varandra så gjorde de komplicerade kullerbyttor och volter, såväl över som under ett bord. Här skrattade både treåringarna, femåringen och de vuxna.
Barnen tyckte nog bäst om djuren. Den lilla hästen och getarna som red på ryggen varv efter varv efter varv var ju toppen (zzzz). De stora djuren var inte lika kul och det verkade inte de själva heller tycka för den stora hästen var stissig och hade öronen platt bakåt. Här fick familjerna också erfara den enda nackdelen med att sitta längst fram eftersom den ena kamelen blev extremt nyfiken på vad storasyster R hade i knät och placerade sitt enorma huvud där till hennes stora förskräckelse.
Och sen känner sig Mamma A så kluven. Den här lilla cirkusen som heter Wictoria är ju söt och personlig och alla är superduktiga. Men vilket liv de lever. Av de tvåhundratjugo kronorna som en biljett kostade ska ATG ha sin del och Ticnet sin del och sen får de själva en liten del. Ett otroligt tungt arbete och direkt alla klivit ut från tältet började de riva för att resa vidare. Hur får de det att gå runt undrar man. Och varför i hela fridens namn ska de släpa runt på fyra stackars kameler? Som ska stå i en trailer eller på en liten plätt gräs eller sand i den lilla förorten där de för tillfället befinner sig.
Jag fattar, det är en livsstil men mitt blödiga hjärta står inte riktigt ut...
Juno
Kommentarer
Trackback