JUNO

Det finns en tröst i allt. I det här fallet heter den skadeglädje. Över att inte vara värst - eller sämst om man så vill.

Härom dagen skulle jag till Plantagen men åkte vilse såklart. Telia på andra sidan vägen ville jag ju inte till och hur i hela fridens namn hamnade jag i Sköndal nu då? Men okej, de har fina blommor på blomsteraffären i Skogås med, dit hittar jag.

När vi körde av mot Skogås från 73:an sade han som snart ska fylla fyra:
- Mamma, nu är vi nästan hemma, hittar du nu?

Min mammakompis nöjde sig med ett:
- Tyst munnen så får du socker...

Hon är en klok kvinna hon.

Igår tog jag visst lite fel på vilken väg som går till Älvsjö så jag tog vänster i en korsning och for mot Huddinge istället. Ja ja, lite turistande är bara trevligt. Men jag grälade lite på brevduvan jag fått av Lotta och tycker nog att den får skärpa till sig om den ska ha anställning i min bil.

I alla fall. Joars kompis Elliot fick följa med hem från dagis igår. Han bor i samma område som vi, bara ett par gator bort. När Elliot skulle åka hem ringde hans mamma och frågade efter vägen. För hon var visst lite vilse. Sade jag att skadeglädje är den enda sanna glädjen? Det finns en person på denna planeten som har sämre lokalsinne än jag. Det trodde man inte va?

Juno