Det var bättre förr
Dagens utflykt gick till Torekällberget i Södertälje. Ett friluftsmuseum kallar de det för men för mig var det förväntan om nostalgi. Inte om att uppleva hur det var förr, de gamla husen ska ju illustrera hur det var i bygden för typ hundra år sedan, utan om att uppleva min egen barndom igen.
Jag minns det som ett litet skansen med djur och små hus där det satt människor och täljde träskor eller vävde eller bakade kringlor. Det bästa var att de hade godis i strutar, precis som på min pappas tid, och superbäst var det kanderade sockret på snöre som mamma och pappa köpte åt mig.
Nu är det minnet grusat. Visst fanns det getter (som man fick klappa) och kaniner (som man inte fick klappa) men allt hantverk var borta, istället fanns det små affärer där man kunde köpa hantverk eller krimskrams eller samma inredningsprylar från SIA som man kan hitta i Farsta Centrum. Det kanderade sockret var nog uppätet.
När det var dags för lunch fanns det piroger från bageriet eller tjusiga restaurangen med vita dukar. Vi kände oss lite halvschaviga L och jag och så hade vi ju två vildungar med oss så vi tänkte att kanske caféet skulle passa oss bättre. Men hallå. Ska inte ett café i en hembygdsgård servera lite genuin mat? Prefab våfflor, prefab köttbullar med prefab potatismos. Räksmörgås fanns inte, rostbiffsmörgås fanns inte, av de smörgåsar som fanns var hälften från igår, lasagne fanns inte och bakad potatis inte heller. Ta bort det från menyn då!
Men prefabpaj med några salladsblad, kranvatten och en kaffe kunde man få för sjuttio spänn. Barnets festis på tetra kostade femton. Nästa gång tar vi tjusiga stället där maten kostade typ femton kronor extra men antagligen var tusen gånger bättre. Snålhet straffar sig. Eller så var mina förväntningar helt orimliga.
Men kringlor fick vi med oss från bageriet i alla fall. Har man varit i kringelstaden ska man handla kringlor, hoppas de är hembakta annars måste jag åka tillbaka med en liten bomb.
Juno