JUNO

I natt drömde jag en mardröm, att vi hade köpt ett för litet hus. Egentligen inte så marig. Senare när jag sov middag drömde jag en till mardröm, att min man lämnade mig för en annan kvinna. Och jag vet inte vad som var mest marigt, det faktum att han inte var den jag trodde eller jag inte var den jag trodde. För plötsligt hade jag förvandlats till en riktig satmara och tyckte att han hade valt bort oss, mig och sonen som en enhet. Om han inte ville ha mig kunde han glömma att få se sin son igen. Över min döda kropp att den (förmodade fula) häxan skulle bli extramamma åt min son. Och det som var läskigt var att jag blev så beräknande elak.

Nu sitter jag här och läser om något som heter Münchhausens syndrom. Det går ut på att den sjuka (oftast) kvinnan simulerar svåra sjukdomar för att få uppståndelse och dramatiska reaktioner. Eller så gör hon sina barn sjuka och ringer sedan akut läkarhjälp för de små. Även detta i syfte att få uppmärksamhet. Detta är ett beräknande från kvinnans sida och för inte bli misstänkt/upptäckt så flyttar hon runt mellan olika kliniker, kanske runt om i landet också för att kunna fortsätta. Inte helt ovanligt lär det vara att man upptäcker att hon har barn som dött under mystiska omständigheter för flera år sedan, kanske ligger de begravda i olika trädgårdar där hon tidigare har bott.

Och jag inser vidden av vad mardröm är, tänk att plötsligt vakna upp (på mentalsjukhus, i sverige åker man visst inte i fängelse för detta trots att det lär vara obotligt) och inse att orsaken till att barnen konstant var sjuka var för att jag hade gjort dem sjuka. Problemet med personer som lider av den här sjukdomen är att de ytterst sällan kommer till insikt om vad de har gjort. De fortsätter genom livet och tror att de är den goda fén som ihärdigt försökt att rädda sina sjuka älsklingar. Fy fan vad läskigt.

Juno