JUNO

Jag lurade med mig min kollega och vän till Garnisonens tidigast öppnade uteservering. Vi mikrade våra matlådor, slängde ner plastlådorna i en kasse och letade upp en bänk som nästan låg i solen. Eftersom det var nästan som sommar tog jag med min jacka enbart för att ha som sittunderlag. T hade sin dunjacka eftersom hennes vårigare jacka är på kemtvätt, eftersom mitt söta fadderbarn hade kräkts av ilska på den. Sen vände vi ansiktena mot solen och kände den milda vårbrisen i håret.

Kanske att det inte var fullt så soligt som det tedde sig från insidan. Kanske att det blåste lite väl friskt och jag önskade att jag hade jackan på mig. Men det är ju inte bra att bli kall om stjärten, så den fick ligga kvar på den kanske inte helt uppvärmda bänken. Kanske att det var lite irriterande att håret blåste in tillsammans med spagettituggan. Kanske var jag en smula avundsjuk på T:s dunjacka. Och kanske var det inte helt fel att gå in efter en halvtimme igen.

Kanske, men det skulle jag aldrig erkänna.

Juno