Allting är relativt

I ett hus i Länna bor två vuxna och ett barn på etthundraåttio kvadratmeter. Nyligen dök ett litet problem upp. Böckerna får inte längre plats i bokhyllorna. Bokhyllorna som står i det speciella bokrummet. Bokrummet som är tänkt att man ska kunna sitta ifred och läsa. Fast det är aldrig någon som sitter där, eller ens är där, rummet används allmänt som något slags förråd. Eventuellt är det ett i-landsproblem detta, icke desto mindre är det ett problem. Ock ock, vad ska man väl göra nu?

Frun i huset har klara separationsproblem. Hon känner sig inte riktigt redo att skiljas från böckerna än. Problemet får sin lösning i att familjen släpar alla böckerna som ingen någonsin mer kommer att läsa till sitt andra hus på landet.

I ett annat hus i Länna bor två vuxna och ett barn på etthundratjugofem kvadratmeter. Den familjen ska inom några veckor utökas med två små barn till. De får inte heller plats med sina böcker. Inte nog med att de har ett aningens för litet hus, de har inte heller något extrahus att ta till. Ock ock, vad ska de göra nu? Frun i huset lider tydligen inte av separationsångest, så de skänker bort de överflödiga böckerna till någon välgörenhet. Fru nummer ett blir vederbörligen imponerad.

I dagens metro går det att läsa om det nygifta paret i Hässleholm som väntar barn. De bor hos den enas föräldrar och bror i en lägenhet på åttiofem kvadratmeter. Socialnämnden har nekat dem bidrag till ett eget boende med motiveringen att man inte är trångbodd förrän det bor fler än två personer per rum. Frun räknar efter och kommer fram till att det skulle innebära mer än femton personer i deras hus. Men hur tänker de, tänker hon upprört. Ska det vara ett sätt att leva och bo på?

På uppslaget efter läser hon om Saed och hans familj som har kommit som flyktingar från Irak till Södertälje. Efter att deras son hade blivit kidnappad och frisläppt mot pengar sålde de allt de hade och smugglade sig till Sverige. De bor hela familjen i en tvåa och de väntar på att fler släktingar ska komma och bo hos dem. De är glada, de lever trångt men de lever i trygghet.

Det sätter fruns problem med böcker i ett annat perspektiv. Otacksamma människa!

Juno

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback