Jag är inte redo än...
Annandag jul och familjen åkte till Sickla. Letade lite nya skidkläder, tog en lunch, lämnade barnen på biografen. Min lilla tjej ska gå på bio själv. Storebror har väskan packad med 3D-glasögon och dricka och hon bär försiktigt på popcornen, noga med att inte spilla. Ha det så roligt nu då, klarar ni er nu eller ska jag...? Mäh skärp dig nu förmanar maken och jag VEEET men det är ju min lilla som går iväg där uppe utan att vända sig om. Stolt. Modig. Trygg och glad. Stor.
Sedan hux flux åkte sonen iväg på bio med en kompis. "Mamma jag kommer inte hem förrän 22.30". Sms från sonen. Oj sen bio. Vilken film? Tänker tanken att de ser någon läskig film som jag inte är redo för... men det är Sune som gäller. Okej igen. Ha det så roligt älskade ungen. Försöker koppla av. Vara lite cool.
Två föräldrar nattar lillasyster och ser ett avsnitt av Marco Polo. Två avsnitt. Och Welcome to Sweden. Sen är klockan 22.30 och jag vankar omkring. Väntar. Anstränger mig för att inte ringa till sonen. Hur länge ska man vara lite cool? Väntar. Vankar. Skiter i cool och ringer medhavd pappa. De är här nu. Tack och lov. Skäller av mig lite oro på sonen. Varför var du orolig mamma? Jag hade bästa kvällen ever. Trött? Visst. Men glad. Stor.
Jag vet att han är min stora kille nu. Jag är så glad att han haft roligt. Oro är en inbyggd mekanism som alla mammor har. Och jag vet att det ingår att sitta uppe och vänta och vanka. Det är bara det att jag trodde jag hade några år kvar. Jag är inte redo än.
Juno
Kommentarer
Trackback