JUNO

Det är höstlov. Barnens kusin Anton är här. Han ska fylla tolv och är inte helt intresserad av att vakna klockan sju. Det lilla barnet skjutsas till dagis, det stora barnet...städar rummet lite, äter frukost, borstar tänderna, läser lite...och har så gräsligt tråkigt i väntan på att klockan ska bli nio och han ska få väcka kusin vitamin.

 

Kusin vitamin och stora barnet äter lite frukost. Mamman sitter i telefonkö med ditten och datten för att hjälpa sin egen mamma med lite administration. Det stora barnet har tråkigt igen. Får jag köra lite? säger han vanemässigt och mamman svarar nästan lika vanemässigt, inte nu. Men vaaaarför? För att vi ska göra något annat än att spela varje minut.

 

Meeeeen....då får Anton inte heller köra! Då får han också hjälpa till! Ja, vilken bra idé, det kan han göra.

 

Och samtidigt. Mamman kan förstå, det är ju grymt lätt att bara vilja köra mer och mer och aldrig ta några andra initativ, det är svårt att begränsa när man är vuxen och självklart är det svårt när man är åtta år. Men. Ändå. Nej. Vi kör till simhallen istället. Vi hinner nog köra något mer innan lovet är slut trots detta lilla missöde som en simhall kanske är.