JUNO

Det är den första december. Mamman är minsann lite upprymd över att få lämna över leksakskalendrar som kvällens överraskning. Det lilla barnet beter sig precis som sig bör "Joar blunda nu för vi ska få en ÖVERRASKNING" och sen dyker det upp en kalender med Playmobil och något med prinsar och prinsessor och kalaset är ett faktum.

 

Så är det när man är fyra år. När man är åtta år är man inte lika lätt att tillfredställa. Tydligen. "Åh, en lego Star Wars kalender" hörs en lätt besviken röst. Va? Var det fel? Mamman som trodde att det var Star Wars som var da shit och köpte den här kalendern för ungefär tusen år sedan, förmodligen mycket dyrare än nödvändigt bara för att säkra hem den åt sonen, och så är det fel?

 

"Jag hade egentligen velat ha en lego City i år men den här kan också duga" säger sonen. Sedan måste det vara så att mamman har uselt poker face för sonen tittar upp och säger vidare "men jag vill GÄRNA ha fler gubbar och titta mamma, det här lilla skeppet är ju jättefint!!!". Gullunge. Nästa år skippar vi överraskningarna och låter barnen välja sina kalendrar själva.