JUNO

Ikväll känner sig mamman lite galen. Hon sitter och minns den gamla goda tiden, då när hennes son somnade själv, i sin egen säng, och sov ostört hela natten. Det känns som ett annat liv. Hon tycker att de i omgångar har försökt allt. Följt bokens, nej böckernas, alla regler. De har stått utanför hans dörr och rabblat lugnande ramsor, de har ignorerat hans böner och väntat på att han ska somna om av ren utmattning, de har suttit nära och sedan kväll för kväll flyttat längre ifrån, de har sjungit, pratat om positiva upplevelser, svurit, bönat och bett. Vilken bok det stod i har hon för länge sedan glömt.

Varje kväll vaknar barnet efter fyra timmar och är mammig. Tidpunkten brukar vara midnatt. Då är mamman rejält groggy. Om hon överhuvudtaget vaknar. All pedagogik är bortblåst när man mitt i natten vaknar av ett barn som gråter efter mamma i sitt stora, hemska, alldeles egna rum. Snart ligger barnet i vad man kan kalla mamma, pappa och Joars säng medan hans egen gapar tom i hans rum.

Efter att ha beklagat sig för en vän fick mamman det goda rådet att ha barnet i en liten extrasäng, nära deras egen. Kanske behövde han bara veta att föräldrarna finns inom räckhåll. Ikväll somnade barnet vid fem, och vaknade alltså vid nio istället för tolv. Mamman fick lite fnatt och ångade iväg efter pappan som fick möblera om. Nu har det klämts in en nittiosäng i vad som kan kallas för mamma, pappa och Joars rum.

En timme och en kvart senare hörs lugna snusningar från barnet och lätta snarkningar från pappan. Status Quo. Barnet ligger i mamma, pappa och Joars säng medan hans egen gapar tom i familjesovrummet. Visst har en mamma rätt att bli lite galen?

Juno