JUNO

"Mwoohahahahahaha" sa maken empatiskt när jag och J dyngsura av regn och svett kastade oss ner på trappen. "Va?" flåsar jag. "Men du kan ju bara inte säga nej" skrattar han vidare. Nej, det är ju förvisso sant. För jag ville verkligen inte springa idag. När jag är bakis och regnet vräker ner. Men när J tyckte att det var dags att dra på gympadojjerna så kände jag att jo, det var ju faktiskt jag som föreslog att han skulle ta med dem. Fast det var ju då. För flera dagar sedan, när det fortfarande tycktes vara en god idé.

Så nej, jag ville verkligen inte. Och nej, jag kunde verkligen inte säga nej. Men nu är det gjort. Nu ligger fyra kilometer bakom oss och nu har det slutat regna precis lagom till det är dags att tända grillen. Och nu har J knäckt en öl och solen skiner och det känns trots allt rätt så schysst.



Juno