The Producer
Jag måste erkänna att jag hade väldigt låga förväntningar på föreställningen. Eller låga och låga, inte på kvaliteten, utan mer på det faktum att det är en Mel Brooks. Och han är inte helt sund, det vet man ju. Men ska det vara galet roligt eller bara galet?
Storyn var ju lite bekant. Broadwaykung Bialystock (Clas Malmberg) som är helt kass möter revisor Bloom (för mig okända Kim Sulocki) som drömmer om Broadway. De raggar fram den sämsta storyn av alla, Det våras för Hitler, och den sämsta regissören (Magnus Härenstam) av alla. Det ska tjäna grova pengar på årets flopp. Som såklart blir succé.
Men sen visar det sig att det överhuvudtaget känns lite bekant. Först lite i början, sen mycket och i pausen funderar vi på om vi har sett den förut. Men varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det? Och var? Och när? Vem går och ser en Mel Brooks två gånger utan att minnas det?
Okej. Starten var trög, den var rörig och gapig i största allmänhet. Men det tar sig. Malmberg är utmärkt i rollen som Bialystock och plötsligt dyker Claes Månsson upp som författaren till storyn, hängiven sina duvor och det tredje riket. Underbar. Det enda jag kan säga är att han är helt underbar. Med sin långa sprattliga kropp och glada ansikte. Jag skrattar bara jag tänker på honom.
Visst är det Mel Brooks. Ibland går ögonen i kors och händerna åker upp och täcker öronen för jag står inte ut med kakofonin, men på det hela taget - ja. Vem förutom en jude kan skriva en hel föreställning om att hylla Hitler (även om andemeningen aldrig är att Hitler är bra) och få det att fungera? I vilken annan föreställning kan man klämma in en tjugosekunders lyteskomik om en döv som ska sjunga en Hitlersång och det fungerar?
Vi går hem, vi känner oss nöjda. Vi betalde ingenting förutom vår barnvakt, inte ens parkering i garage i city kostade några stora pengar, så det var prisvärt. Kanske hade vi inte gått och sett den annars säger vi men kommer samtidigt ihåg. Vi har sett den tidigare. Betalat för att se den. I New York för fem år sedan. På Broadway. Där ser man, nu vet vi vem som går och ser en Mel Brooks två gånger utan att komma ihåg det.
Juno
Storyn var ju lite bekant. Broadwaykung Bialystock (Clas Malmberg) som är helt kass möter revisor Bloom (för mig okända Kim Sulocki) som drömmer om Broadway. De raggar fram den sämsta storyn av alla, Det våras för Hitler, och den sämsta regissören (Magnus Härenstam) av alla. Det ska tjäna grova pengar på årets flopp. Som såklart blir succé.
Men sen visar det sig att det överhuvudtaget känns lite bekant. Först lite i början, sen mycket och i pausen funderar vi på om vi har sett den förut. Men varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det? Och var? Och när? Vem går och ser en Mel Brooks två gånger utan att minnas det?
Okej. Starten var trög, den var rörig och gapig i största allmänhet. Men det tar sig. Malmberg är utmärkt i rollen som Bialystock och plötsligt dyker Claes Månsson upp som författaren till storyn, hängiven sina duvor och det tredje riket. Underbar. Det enda jag kan säga är att han är helt underbar. Med sin långa sprattliga kropp och glada ansikte. Jag skrattar bara jag tänker på honom.
Visst är det Mel Brooks. Ibland går ögonen i kors och händerna åker upp och täcker öronen för jag står inte ut med kakofonin, men på det hela taget - ja. Vem förutom en jude kan skriva en hel föreställning om att hylla Hitler (även om andemeningen aldrig är att Hitler är bra) och få det att fungera? I vilken annan föreställning kan man klämma in en tjugosekunders lyteskomik om en döv som ska sjunga en Hitlersång och det fungerar?
Vi går hem, vi känner oss nöjda. Vi betalde ingenting förutom vår barnvakt, inte ens parkering i garage i city kostade några stora pengar, så det var prisvärt. Kanske hade vi inte gått och sett den annars säger vi men kommer samtidigt ihåg. Vi har sett den tidigare. Betalat för att se den. I New York för fem år sedan. På Broadway. Där ser man, nu vet vi vem som går och ser en Mel Brooks två gånger utan att komma ihåg det.
Juno
Kommentarer
Trackback