JUNO

Min väns syster har råkat ut för det enda som aldrig aldrig aldrig får hända. Hennes lilla bebis har slutat andas. En liten människa som är det finaste man har. En liten människa som man har väntat på och längtat efter och som omedelbart är en självklarhet i ens liv. Hur kan den lilla människan bara försvinna igen?

Det är för svårt för mig att förstå. Att greppa. Jag kan inte greppa att världen kan få vara så grym att den tar tillbaka det här perfekta lilla livet som hade allting framför sig. Som inte fick uppleva sin fyramånadersdag, eller att uttala orden som redan finns lagrade men oförmögna att ännu formas i munnen, mamma, pappa, lampa. Benen som inte fick springa barfota i gräset och läpparna som inte fick uppleva smaken av den första kyssen. Tankarna och känslorna trasslar ihop sig i min kropp och mitt hjärta vill gå sönder för denna lilla killen och hans föräldrar.

Det ska inte kunna vara så här. En mamma och en pappa, eller en mormor, morfar, farmor eller farfar ska inte kunna överleva sina barn och barnbarn. Om det hände mig, jag vet inte hur jag skulle orka leva en enda dag till. Bara jag tänker tanken tar mitt liv slut. Men det är ju just det det inte gör. Livet tar inte slut. Inte för de här stackars föräldrarna heller. Även om jag är helt övertygad om att det känns så just nu.

Men, jag vet att  ni har så många människor omkring sig som älskar er och som gör allt de kan för att få er att forsätta andas. Och här sitter en mamma, som ni inte känner, och andas med er. Ett andetag i taget. Tårar och andetag och jag hoppas innerligt att en dag kommer det bli mindre tårar, lättare andetag och nytt ljus i era hjärtan.

Med all min kärlek. Till er som förlorat det viktigaste i livet. Men som alltid kommer ha minnet kvar av den mest perfekta lilla personen i hela världen.

Juno