JUNO

Med en bruten arm är det svårt att ta emot sig när man ramlar. Barnet tar det lite lugnare än vanligt men ramlar ändå och blir liggandes som en liten pingvin. Då ringer mammans telefon och varje gång det är ett Huddinge kommun nummer blir hon orolig. Sedan är det inte så farligt, det är trötthet och tårar så mamman skickar hem pappan som har kortare väg att ta sig dit.

När nu-är-det-dags-att-oroa-sig numret ringer idag är mamman redan på bristningsgränsen av trötthet. Barnet har ramlat, vägrar öppna ögonen och är otröstlig. Mamman känner sig pressad av personalen tidsmässigt (det går inte komma ner till dagis snabbare än det gör) och skulden över att ha lämnat barnet så länge på dagis när han inte orkar det hänger som ok över hennes axlar. Pappan far iväg och hämtar sonen. Först dagis, sen vårdcentralen och sen St:Eriks sjukhus eftersom barnet vägrar att ens öppna ögonen.

Mamman kommer efter till sjukhuset och möts av en pigg och glad unge med vidöppna ögon. De ser inte ens röda ut. Eh, va? Jo, det visar sig att när det var kö på akuten och pappan beslöt sig för att köpa en fika medan de väntar så öppnade sig barnets ögon som genom ett trollslag. Lilla råttunge. Men alla är glada för det, barnet stryks ur kön och bilarna rullar hemåt i sakta mak och mammans stress, tårar och skuld löser sakta upp sig och far iväg mot den blå himlen.

Imorgon är dagis stängt så nu packar familjen in sig i bilen och åker upp på en välförtjänt långhelg i Dalarna.

Juno