Tjuvläsning -Boken utan titel

Det är fredag kväll och hon funderar på om hon borde gå ut en sväng. Utanför fönstret ser hon lätta snöflingor dansa i skenet av gatlampan. I bakgrunden surrar radion med någon smörlåt och Sofia kommer på sig själv med att stampa takten lite lätt med vänsterfoten. Plötsligt känner hon lust att dansa. Det var så länge sedan. Med ivriga steg går hon för att hämta telefonen.

-Ja, det är Emma här.
-Emma, hej det är Sophia.
-Men hej gumman, det var inte igår! Hur är det med dig nu för tiden?
-Jo allt är bra med mig. Du vet, jobbar och sliter, säger Sophia med glättig röst. Jag tänkte dra en rövare och höra om du har några planer för ikväll? Annars kanske du var sugen på att hänga med ut och dansa?
-Hm, det vore ju jättekul alltså men…Emma låter orden bli hängandes i luften. Jo, det är så att jag har träffat någon och vi kanske skulle ses. Alltså, det är ingenting bestämt men ja, jag hoppas ju lite och så.
-Ja men då så, det var ju en chansning bara. Jag vet ju att det är jättekort varsel och jag har varit rätt kass på att höra av mig på sistånde så. Vi kan ta det en annan gång.
-Nej men nu när du äntligen hör av dig och allt. Vi kan väl ta en sväng, och så kanske vi kan möta upp Hasse också lite senare om det är okej.
-Hasse, heter han det? undrar Sofia med ett lätt skratt. Hm, hur gammal är din Hasse då?
-Jag vet. Visst är det ett helt töntigt namn, jag trodde inte heller att någon klok människa döpte sina barn till det längre. Men han är inte så gammal, typ trettio skulle jag tro. Du, jag måste hoppa in i duschen, ska vi ses utanför Stat om två timmar?
-Absolut. Tack Emma, du är alltid så toppen.

Sophia känner sig märkligt upprymd. Hon slår över till en kanal som spelar lite rockigare låtar, höjer volymen och dansar ut i köket till tonerna av Joan Jett. Utgång tänker hon. En drink och lite dans med en kompis är precis vad jag behöver nu. Hon rotar igenom kylskåpet och hittar en gammal flaska med lager. Misstänksamt läser hon bästföredatum men rycker sedan på axlarna och hämtar en öppnare. Medan hon dricker sin öl och äter ett par smörgåsar bläddrar hon förstrött i en resekatalog från jobbet. Under sektionen för city weekends drömmer hon lite om Paris. Som av en händelse är alla bilderna tagna på kvällen. Eiffeltornet upplyst i grönt, Seine som badar i rött, blått och grönt sken från lampor och neonskyltar, i förgrunden ett förälskat par. Paris, en stad att bli kär i står det i artikeln. En dag ska jag åka dit, tänker Sophia. En dag ska jag vara kär i Paris.

Med ett ryck hör hon att radion kör nionyheterna. Oj, hon har suttit och drömt om Paris längre än hon trodde. Snabbt rotar hon fram en öl till ur kylen och tar med sig flaskan ut i badrummet. En stund senare har hon rivit ut alla kläderna i en hög på sängen. Hälften av alla kläderna är myskläder, eller jeans eller jobbkläder. Varför har hon aldrig köpt några roliga och snygga kläder att gå ut i? Okej, att hon nästan aldrig går ut men det måste väl varje sund person begripa att en dag behöver man något snyggt att ta på sig. Frustrerat slänger hon en fånig blus på golvet och stampar lite elakt på den.

Utanför Stat är det redan kö trots att klockan inte är mer än tio. Emma känner en av vakterna lite så de får smita förbi kön. I garderoben tjattrar hon glatt med båda tjejerna som hon känner igen eftersom hon är här ganska ofta. Sophia känner ett styng av avundsjuka. Ibland önskar hon att hon var så där glad och trevlig som Emma, en sån som alla lyser upp när de får syn på och som killarna vänder sig efter på stan. Kanske inte för att hon är slående vacker utan för att hon utstrålar en energi som alla vill vara en del av.

De två väninnorna slår sig ner i baren med varsin drink. Emma berättar ingående om allt som har hänt sedan sist. Hur, var och när hon har träffat Hasse och snart vet Sophia lika mycket om Hasse som Emma gör. Sophia berättar någon anekdot från jobbet men håller tyst om föräldrarnas olycka. Det är så befriande att prata med någon som inte tycker synd om henne och hon tycker det är underhållande att lyssna på Emmas utsvävningar om förestående bröllop, villa och barn.

-En crèmefärgad klänning med släp, säger Emma drömmande. Och så champagnefärgade rosor i buketten. Tänk vad vacker jag skulle vara.
Sophia skrattar.
-Du har redan börjar planera erat bröllop efter att ha träffat killen i två månader. Stackars karl. Är han medveten om att han redan är bortlovad?
-Äsch, karlar bryr sig väl inte så mycket om det. Bara de får äga fjärrisen till teven så låter de oss tjejer planera bröllop hur vi vill.
-Jaha, när dyker han upp då? Nu börjar jag bli lite nyfiken på denna Hasse som du ska gifta dig med.

Sophia tycker sig se att Emma rodnar lite och förstår att föremålet för deras samtal just har anlänt och hört nyheten om sitt eget inom kort stundande bröllop. Fnissande trycker hon handen över munnen och vänder sig om för att hälsa. Förbryllad tittar hon upp på personen bakom henne. Först kan hon inte placera honom fast han ser så bekant ut. Pressade mörka byxor och välstruken skjorta. Håret lite ostyrigt som pressats på plats av vax och spray. Hur kan det vara Hasse tänker hon förvirrat innan hon inser att det står en person till där. Hasse, i jeans och skjorta och hans prydliga kompis Janne.

Oj. Jag tror jag hade roligt. Satt visst och snackade med nån kille som bjöd på något som smakade ungefär som outspädd saft. Inte så jättegott precis men jag drack lite ändå. Och så var det ju Mackans vinare sen då. Allvarligt, hur fan vuxna sitta där och smacka och säga att ”Oh, det här var ett ovanligt utsökt viiin. Preciiis lagom med syra och en touch av jord bara”. Syra och jordsmak är allt jag minns. Magsyra. Fy fan. 

Sen var det nån jävla snubbe som försökte släta av mig. Hur kåta får killar bli egentligen? Sticka ner tungan i halsen på en tjej som nyss har SPYTT. Det är bara så jävla äckligt. Men det var kul ändå. Vi dansade på stranden och firade att det var nationaldagen och att vi var vuxna och FRIA. Long live the free spirit! 

Morsan blev lite galen för det var kräks på kjolen. Jag sade att det kom dit när jag skulle hjälpa en tjej. Jag tror hon trodde på det. Jag tror inte hon skulle tro att jag kan vara full. Ikväll ska vi fira att jag ska jobba imorgon. Det blir familjekväll med film och popcorn. Tror morsan har lånat Åke och hans värld. Lillkräk ska också vara hemma. Morsan blir så sur för jag kallar honom det. Han är okej, men du skulle bara våga tala om det för honom. Då blir han helt odräglig. 

M-tjejerna ska till Frankrike. Vad är det mot:

Som i trans ser hon sig själv gå kyrkgången fram. Någon orgelmusik spelas i bakgrunden tillsammans med trummor som rytmiskt och suggestivt driver henne framåt. I gångarna sitter det fullt med människor men hon känner inte igen ett enda ansikte. Hon ser ansiktena bli dimmiga, förvridas och sedan gå upp i rök. Hon snurrar förtvivlat runt men alla bänkrader är nu helt tomma. Hon är nästan framme vid kistorna nu. Prästen står med ryggen mot henne. Musiken har tystnat och det enda som hörs är hans mässande. Hon undrar varför hennes steg inte hörs mot stengolvet men när hon tittar ner på sina fötter ser hon att de är barfota.

Kistorna är slutna och det ligger blomkransar av små, små violer på locken. Rosor är röda, violer är blå –här vilar döda, låt dem få gå. Ramsan uttalas av en liten flicka som sitter hopkrupen i första bänkraden. Hennes ögon är stora och runda, tårar rinner stilla ner för hennes kinder. Sophia sträcker ut en hand mot den lilla men då bleknar även hon och försvinner. Nu är det bara ett steg kvar till kistorna. Hon ställer sig och tittar ner på locket, flämtar till när hon inser att kistorna inte alls var slutna. Där nere ligger hennes mamma. Men hon är inte alls iordninggjord och fin. Levrat, svart blod sitter kvar i hennes ansikte, det har runnit ur ena mungipan och ögonen stirrar oseende upp i kyrktaket. Sophia ryggar tillbaka, hon vill vända på klacken och springa därifrån men något tvingar henne att titta ner i nästa kista också. Hennes pappas ansikte är lätt krossat, han tittar på henne med ett snett leende. Han blinkar.

Sophia skriker och äntligen släpper paralyseringen. Hon sätter sig kapprak upp i sängen. Munnen är öppen och tungan känns som en svullen läderbit. Det gör ont att andas, varenda muskel i kroppen är spänd som en fiolsträng. Blicken söker sig mot klockan. 03:43. Trots att hon har ett intensivt behov av att dricka sitter hon kvar i sängen med det svettiga täcket hårt svept om sig ända tills det helt har ljusnat.

När hon några timmar senare sitter på jobbet ser hon sina föräldrars livlösa kroppar och stirrande oseende ögon träda fram ur skärmen. Hon har svårt att koncentrera sig och det är tur att det är lugnt på resebyrån idag. Vid kaffeautomaten springer hon på Lena. Sophia gillar Lena. Hon är glad och trevlig och behandlar alla lika oavsett om det är chefer eller inte. Idag tittar Lena ingående på Sophia och får en nästintill omärklig rynka mellan ögonbrynen.

-Är allt okej? frågar hon vänligt.

-Ja, visst. Jag är bara lite trött, sov inte så bra inatt. Du vet hur det kan vara.

-Missförstå mig inte nu Sophia, men om du känner att du behöver lite ledigt…hon låter resten av meningen bli hängandes i luften.

-Nej då. Det är lugnt.

-Men du kanske vill prata med någon? Ja, jag menar inte med mig men vi på personal har ju kontakter med psykologer om du vill.

-Nej, nej. Det är lugnt, upprepar Sophia. Jag mår bra men tack för att du bryr dig om, avslutar hon. Hon ger den äldre kvinnan ett svagt leende och går tillbaka till sin plats.

Den äldre kvinnan följer henne med blicken. Hur länge har Sophia arbetat här? Hon började jobba extra redan när hon gick på gymnasiet och har sedan varit kvar på heltid. Det måste ju vara en fyra, fem år någonting. Hon funderar över vad hon vet om flickan. Hon vet ju var hon bor, att hon hade sina föräldrar borta i Villastaden och att hon simmar regelbundet. Det har hon känt på den omisskännliga svaga klordoften som så ofta omger Sophia på morgonen. De arbetar ju inte ihop men alla verkar nöjda med henne och Lena tror att hon är omtyckt av sina kollegor. Det är inte precis så att Sophia är avståndstagande, hon ser henne ofta tillsammans med sina kollegor på lunch och rast, men ändå verkar det som om ingen riktigt vet något om henne.

-Ja hej, Sophia Alfsdotter här. Jag söker Mats Eklund.

-Han är på sammanträde till klockan tolv. Vill ni lämna ett meddelande? frågar telefonisten.

De ringer från begravningsbyrån. Det är dags att arrangera ett möte med prästen. Sophia stirrar på telefonen. Hon har fallit tillbaka in vardagens rutiner igen. Jobbar, äter, sover och tränar. Hon låtsas att allting är som vanligt. Att ingenting är förändrat. Att hennes föräldrar bara är ute på en liten resa. Men samtalet från begravningsbyrån får henne tillbaka till verkligheten igen. Om tre veckor ska hennes mor och far begravas. Och hon, även om hon har överlåtit ansvaret åt andra, måste vara en del av processen. Träffa prästen, titta på kyrkan, fundera på annons till tidningen, välja blommor, musik och kanske en dikt. Och så måste hon bedöma hur många som kan tänkas komma till begravningskaffet.

Hon sätter sig ner och skriver en lista. Blommor, moderns favoritblomma är prästkrage. I en del av trädgården växte ett helt fält med prästkragar. Där fick man inte klippa gräset så länge blommorna stod på svaj. Hon ser sin mamma framför sig, i hängmattan mellan björkarna, lojt gungandes, en bok i händerna för syns skull men bakom sidorna slutna ögon. Jo, blommorna var ett enkelt val. ”Prästkragar till mamma”, skriver hon.

Under prästkragarna skriver hon ”Beatles till pappa”. Claes Alfsdotter hade varit ett stort Beatlesfan under hela sitt liv. En gång medan Sophias farmor fortfarande var i livet har hon berättat att Claes alltid haft svårt att acceptera familjens rikedom och status. Hon trodde att han i ren protest valde att lyssna på Beatles. Han hade köpt sitt första album när han var tio år och sedan spelat låten Can’t buy me love tills Sophias farfar nära nog kastade ut sin unga son. Men låten är kanske inte ett så bra val till en begravning.

Hon reser sig och går fram till det minimala skrivbordet hon har klämt in mellan soffan och balkongdörren. Medan hon väntar på att datorn ska starta upp går hon ut på balkongen. Det är kyligt och hon huttrar lite. Hon har kvällssol på sin balkong men så här års hinner solen knappt komma alls. Sophia slår armarna om sig själv och spanar över gatan. I en av lägenheterna mitt emot ser hon en kvinna sitta och läsa vid vad Sophia antar är köksbordet. Kvinnan är bekant men de två är inte bekanta med varandra, de två brukar simma på samma tider, gärna tidiga morgnar. Kvinnan är kanske i fyrtioårsåldern men hon ser yngre ut. Det händer att de simmar ikapp, inte som en riktig tävling förstås, mer Sophia som tycker det är roligt att kappsimma. Hon är riktigt snabb på bröstsim, hon den andra. Ibland får Sophia lov att ta till crawl för att hålla jämna längder med henne. Hon kastar en sista blick på den läsande kvinnan och undrar om hon också är medveten om att de bor så nära varandra. Äsch, tänker hon sen, hon kanske inte ens har lagt märke till mig i simhallen, varför skulle hon veta var jag bor.

Can’t buy me love finns med på albumet A hard days night. Den kom mycket riktigt ut 1964. Hon ler när hon tänker på sin unga far som spelat upprorisk popmusik hemma när han bara var barnet. Fast sen tänker hon att det kanske inte fanns ett så stort utbud i början av sextiotalet. Hon surfar vidare och fastnar tillslut för Here comes the sun. Ändå känner hon sig lite osäker på innebörden av vissa meningar som ”it’s been a long, cold lonley winter”. Vad då, ska det tolkas som att hennes föräldrar varit ensamma och haft en dålig tid ihop? Och sen ”here comes the sun”, kanske kommer att tolkas som att först nu får de en ljus tid tillsammans.

Whoooha! Flaggan vajar på sin stång, lyssna till vår sommarsång. Kören sjunger högt och fint och bra. Yes! Fatta att jag har gått ut plugget. Det är så grymt skönt att jag skulle kunna dansa i taket hela dagen. Okej, man måste gå i gymnasiet säger morsan men jag vet inte. Vi får se. Har sökt till någon linje ändå, handels eller ekonomisk, bara för att morsan och farsan tvingade mig men jag kanske ska ta ett år och jobba istället.

Ah. Jobba. På måndag ska jag gå till jobbet. Hur vuxet låter inte det? Du skulle se mina nya kläder jag har köpt. Pumps med hög klack, rosa linne och vit snäv kjol med matchande kort vit jacka. Alla kommer tro att jag är minst arton. Dessutom har jag tränat på att sminka mig med mer svart och blått. När jag har framkallat mina kort ska jag klistra in ett, då får du se själv.

Okej boken, nu ska jag ut och parta lite. Det är samling vid viken. Alla ska dit. Det lär väl bli massa skryt om vem som fått flest presenter och vem som har den bästa sommaren framför sig. Slår vad om att M-tjejerna ska åka till något dyrt semesterställe, de åker alltid utomlands. Jag brukar vara sotis som fan men inte i år. Mitt jobb slår alla resor i världen.

Mackan skulle fixa en vinare från sin farsa, han märker ingenting för han har en hel källare full med vin. Jag har sagt till morsan att jag bara ska ta med en flaska Pommac för festlighetens skull. Vin, jobb, högklackat. Can it be more grown up at all?!

Kvinnan tände en cigarett på den hon redan hade i handen. Otåligt fimpade hon den korta stumpen genom att kasta den lite nonchalant på marken och trampa omsorgsfullt på den. När hon tittade ner såg hon att fimpen hade sällskap av flera andra, lika omsorgsfullt släckta. Lite generat flyttade hon på sig. Hon började gå fram och tillbaka på perrongen. Hon visste inte för vilken gång i ordningen hon tittade på klockan 18:43. Det var inte ens en minut sedan hon senast kontrollerade tiden.

Den rökande kvinnan var i fyrtioårsåldern men hon såg yngre ut. Kläderna var av elegant snitt, klackarna på stövlarna smala och höga. Det enda som bröt av elegansen var en sliten mockaväska. Indianpärlorna som en gång suttit tätt på varje frans hade med åren försvunnit och nu hängde endast tre solkiga, ensamma pärlor kvar. Sin lyster hade de för längesedan förlorat. Medan hon tog ett bloss på cigaretten synade hon sina naglar. Dagen till ära hade hon gått och fått manikyr. Hon viftade lite med pekfingret och tänkte att de hade blivit lite väl långa. Men färgen var snygg, en djup lila som matchade hennes halsband med stenar av agat, eller var det ametist? Något på a var det i alla fall. Den tunna kappan var beige och hon svettades lätt under den. Varför hade hon tagit kappa? Det måste väl ändå vara 20 grader ute.

När hon gick förbi stationshuset sneglade hon på sin spegelbild. Hon såg en kvinna som såg framgångsrik ut. En som har lyckats. Men när hon lutade ansiktet närmre framträdde skuggorna av de senaste nätternas sömnlöshet. Hon rotade i väskan efter en ny cigarett men insåg att det inte fanns några. Hon hade rökt upp dem. Irriterat tänkte hon att hon skulle ha köpt ett stort paket. Skulle hon gå in och handla nya? Oroligt tittade hon på armbandsuret från Cartier igen. 18:46. Innan hon hann bestämma sig såg hon i glaset hur tåget kom in på perrongen.

Snabbt rättade hon till kappan, drog fingrarna genom håret och torkade diskret av lite handsvett mot den redan solkiga väskan. Kvinnan synade alla ansikten. Hjärtat slog som en trumvirvel i henne. Och så fick hon syn på en person som fick hennes ögon att tåras, mungiporna drog sig upp mot öronen och utan att tänka sig för kastade hon sig om halsen på den nyss avstigna resenären.

Mitt detta försiktiga försök till författarskap tillägnas min vän Karolina. Hoppas du ska slippa skämmas. 

Det som är positivt med att skriva en så kallad bokblogg är att även om ingen förläggare i världen vill ta sig an boken blir den ändå publicerad.

Det är lika bra att säga det på en gång. Alla personer i boken är påhittade och alla eventulla likheter mellan karaktärer i verkliga livet är en slump.

Observera även att texterna som läggs ut är ett råmaterial och kan komma att genomgå smärre eller större ändringar när som helst och hur som helst, utan varning eller hänsyn till er som redan läst ett kapitel.

Ris och ros eller allmänna kommentarer om rent skrivtekniska fel emottages gärna. Det går fint att använda möjligheten till att kommentera respektive kapitel.

Juno