Tjuvläsning -Boken utan titel

Dörren slår igen efter Jur kand Mats Eklund. Sophia rycker till. Borde inte personer som kommer i känsliga ärenden lära sig att stänga dörrar försiktigt? tänker hon. Hennes huvud känns som om någon har försökt blåsa upp en zeppelinare där inne. En sekund överväger hon tanken att leta efter Alvedon men struntar i det och knyter på sig gymnastikskorna. Solen står lågt men fortfarande är det ljust ute. Utan att dröja sig kvar rafsar hon ihop papperna och det oöppnade kuvertet och lämnar huset. 

Med raska steg går hon genom villaområdet, förbi busshållsplatsen. Idag ska hon promenera hem. Hon behöver rensa tankarna. Vägen är så välbekant, hennes fötter rör sig av sig själva och hon låter tankarna vandra dit de själva vill. Först en halvtimme senare, när hon nästan är inne i centrum lättar huvudvärken och hon kan gå tillbaka till mötet med juristen. Bouppteckningen är klar. Det var inga överraskningar där, allt som hennes föräldrar ägde tillhör nu henne, en villa på närmare 300 kvadratmeter, två bilar, två cyklar, möbler, porslin, tavlor och Gud vet hur många pryttlar. Sophia känner ett stråk av tacksamhet över att inte behöva ta itu med det just nu. Istället funderar hon över det hemliga kuvertet. Varför har hennes föräldrar lämnat ett brev som är till henne till sin advokat? Lite ilsket tänker hon att de inte borde ha några hemligheter för henne, deras dotter och bästa vän. 

Vid Janne’s Livs stannar hon till och köper färdig nyponsoppa, frallor, fyra tomater och en stor påse Polly. Vid tidningarna dröjer hon sig kvar men det har inte kommit ut något nytt så hon går till kassan och betalar. Det är ägaren själv som står i kassan idag.
-Hej.
-Hej du.
-Ja, jag ska bara ha det här. Lite mat du vet.
-Jaha, jo. Öh…jag, Janne kom av sig. Jo alltså, din mamma och pappa. Jag hörde. Vad tråkigt.
-Jaha du hörde.
-Öh, alltså om du vill. Jag kan bjuda på en öl när jag har stängt. Om du vill.
-Tack, men jag ska nog hem och fixa lite, säger hon och viftar lite med papperna.
-Visst, okej. Ses en annan dag då.
-Ses. 

Butiksinnehavaren ser lite sorgset efter henne när hon stänger dörren. Han har i smyg varit förälskad i Sophia ända sedan hon flyttade in i kvarteret. Han vet nästan ingenting om henne, förutom att hon verkar leva på nyponsoppa och frallor. Antagligen handlar hon vanlig mat någon annan stans än i hans lilla sketna butik. Att han vet något om hennes föräldrars död beror enbart på att en av tanterna i blomaffären hade hört av han som har begravningsbyråns fru att någon jeppe från något dödsbo, vad är det för jävla ord egentligen, har varit där. Och så hade de två skvallerkäringarna stått och teaterviskat i hans butik. Och låtsats som om de inte ville att någon skulle höra, när de i själva verket tyckte att de hade heta nyheter. Han suckar för sig själv. Hans plan hade varit att visa sig deltagande och erbjuda sig att ta hand om henne lite grand men så hade han sumpat det som vanligt. Han fick någon slags tunghäfta så fort hon kom i närheten. Nu hade han bjudit på öl, som värsta ragget. Och dessutom hade han fått det att låta som att det var han som var en skvallerkäring. Fan. 

Sophia har efter att ha handlat, saktat av på stegen. Fötterna som för en stund sedan gick av sig själva måste nu tvingas fram och upp för trapporna i hyreshuset där hon bor. Det hemliga kuvertet känns tyngre också. Väl hemma slänger hon så nonchalant hon kan kuvertet på soffbordet. Slänger sig själv i soffan. Fötterna på bordet. Dricker nyponsoppa direkt ur paketet. Proppar i sig Polly. Stirrar på kuvertet och säger rakt ut i luften:
-Jag törs fan inte öppna. Mamma, kan du inte bara säga vad det är?