1.
Sophia går som en sömngångare genom huset. Här har hon vuxit upp. Trots att det var sex år sedan hon flyttade hemifrån känns det som om varenda sak ligger på samma plats som då. Där är lilla post-it blocket och pennan på byrån i hallen, där står den evigt blommande pelargonen, nu kliver hon på det knarrande trappsteget, det fjärde nedifrån. Med handen stryker hon lätt över den rutiga duken i köket. Alltid en rutig duk. Alltid hembakt bröd, röd Bregott, riktigt smör ska det vara, och alltid hushållsost. Utan att reflektera över det öppnar hon kylen och tar fram smöret och osten. Det är när hon öppnar brödburken med bruna Marimekkoblommor på hon rycks tillbaka till verkligheten. Brödet är gammalt och har inga likheter med hennes minnes källarfranskor. Stora gröna mögelfläckar breder ut sig över de blekvita bullarna.
Utan förvarning vänder sig magen ut och in och hon hinner nätt och jämt kasta sig över vasken. Nyponsoppa och små degklumpar som en gång varit en naturell fralla stirrar upp mot henne när hon kan öppna ögonen igen. Hon spolar ur vasken, sköljer munnen och ansiktet med iskallt vatten. Sedan stirrar hon på sig själv i köksfönstrets spegelbild. Hon vet inte hur länge hon blir ståendes där, stirrande på sitt bleka ansikte med trötta påsar under ögonen.
Tillslut går hon sakta vidare genom huset. Hon går ut i vardagsrummet, tittar på bilderna som står uppradade på buffén. Alla foton har matchande silverramar. Sophia när hon tar studenten, skolfotot från högstadiet, det där hon har tandställning och vägrar visar tänderna, en parvel i blöja och en på hela familjen när de är på semester på Gotland. De står uppställda allihop, Sophia i mitten, mamma till vänster om henne och pappa till höger men armen om hennes axlar, och bakom dem tronar ringmuren. Sophia lyfter upp fotot och synar det närgånget. Vilket år kan det ha varit? Hon har svarta kläder trots att det är mitt i sommaren, håret spretar och minen är butter. Modern är som vanligt klädd i praktiska remsandaler, en tunn långärmad t-shirt och ljusa långbyxor och fadern ser så där ungdomligt sportig ut. Sophia beräknar att det kan ha varit sommaren 2003, då hon var sexton år. Hon minns att det var en riktigt bra semester men att hon ändå klagade mest hela tiden. Det var töntigt att vara på Gotland, det fanns inga coola ställen att hänga på, och aldrig i livet att hon skulle ta av sig kläderna och låta sig beskådas av alla äckliga gubbar som drev omkring på stranden. Så hon satt där med en skrivbok och sina svarta kläder, medan solen gassade och alla sunda människor badade och solade och njöt av värmen.
Bilden på föräldrarna får henne att gråta. Igen. Hon vet inte hur många gånger hon har gråtit idag, igår, den senaste veckan. De senaste två veckorna. Tårarna verkar komma ur en aldrig sinande källa, en som hon inte visste hon hade inom sig. Hon kan förutom de senaste veckorna knappt minnas när hon senast grät. När Johan lämnade henne för den där slampan, vad hon nu hette, fällde hon inte en tår. Aldrig i livet att hon skulle ge honom den tillfredställelsen. Hon var minsann inte rädd för att bli ensam. Ensam är stark. Men nu är hon helt ensam. Utan mamma och pappa, vem har hon nu? De är ingen stor släkt, hennes mor och far hade bara varandra, och henne förstås. Och hon dem. Men nu var de borta och hon har ingen. Hon tittar på fotot igen och skriker. Rätt ut i luften, riktat till ingen, till alla.
Mitt i skriket ringer telefonen. Sophia stelnar till. Hon tittar rådvill ner på sig själv och sina föräldrar.
-Vad ska jag göra mamma? frågar hon tyst.
Inom sig hör hon sin moders lugna stämma.
-Svara vet jag.
Och som i slowmotion reser hon sig från golvet, går fram till telefonen. Signal efter signal skär genom luften. Hon undrar om de har telefonsvarare på men det verkar inte så och tillslut lyfter hon på luren.
-Hallå? säger hon försiktigt
-Ja hejsan, mitt namn är Erik Eriksson och jag ringer från Telia. Jag undrar om Claes Alfsdotter finns tillgänglig, säger en röst som verkar tillhöra en ung kille.
-Eh, nej. Vad gäller saken?
-Jag har ett specialerbjudande på abonnemang. När kommer han tillbaka?
-Eh, vi är nog inte intresserade men tack ändå.
-Om jag bara får veta när han kommer in igen så…
-Nej. Det är bra. Tack, vi är inte intresserade!
-Men hur kan du veta vad han är intresserad av? Jag kan ringa…
-Men för i helvete. Nej säger jag. Claes är död. Han kommer aldrig att bry sig om dig eller dina jävla erbjudanden. Fattar du?
Det blir tyst i luren. Sophia andas tungt, det känns som hon har sprungit ett helt maratonlopp. Hon längtar febrilt efter något att dricka. Vatten eller sprit spelar ingen roll.
-Skojar du med mig? undrar unga killen ängsligt.
Sophia orkar inte ens svara. Hon lägger på luren.
Insikten kommer långsamt. Hon har massor av saker att ta itu med. Hon har inte möjlighet att gå omkring och sörja i sin egen takt. Det kommer att ringa fler människor som vill hennes föräldrar någonting. Det kommer post. Räkningar. Ska man betala dem? Kan döda personers obetalda räkningar gå till inkasso?
Hon börjar med att gå tillbaka till köket. Hon slänger det mögliga brödet, rensar kylen på allt som är färskvara, knyter ihop soppåsen och sätter igång diskmaskinen. Sen går hon ner till undervåningen igen. Resolut trycker hon ner en knapp på telefonsvararen och spelar in ett meddelande. Hej och välkommen till familjen Alfsdotter, de kan inte svara i telefon. Inte nu och inte senare, aldrig mer. Lämna inget meddelande är ni snälla. Hon går ut, låser dörren och går ut i den mörknande kvällen.
Utan förvarning vänder sig magen ut och in och hon hinner nätt och jämt kasta sig över vasken. Nyponsoppa och små degklumpar som en gång varit en naturell fralla stirrar upp mot henne när hon kan öppna ögonen igen. Hon spolar ur vasken, sköljer munnen och ansiktet med iskallt vatten. Sedan stirrar hon på sig själv i köksfönstrets spegelbild. Hon vet inte hur länge hon blir ståendes där, stirrande på sitt bleka ansikte med trötta påsar under ögonen.
Tillslut går hon sakta vidare genom huset. Hon går ut i vardagsrummet, tittar på bilderna som står uppradade på buffén. Alla foton har matchande silverramar. Sophia när hon tar studenten, skolfotot från högstadiet, det där hon har tandställning och vägrar visar tänderna, en parvel i blöja och en på hela familjen när de är på semester på Gotland. De står uppställda allihop, Sophia i mitten, mamma till vänster om henne och pappa till höger men armen om hennes axlar, och bakom dem tronar ringmuren. Sophia lyfter upp fotot och synar det närgånget. Vilket år kan det ha varit? Hon har svarta kläder trots att det är mitt i sommaren, håret spretar och minen är butter. Modern är som vanligt klädd i praktiska remsandaler, en tunn långärmad t-shirt och ljusa långbyxor och fadern ser så där ungdomligt sportig ut. Sophia beräknar att det kan ha varit sommaren 2003, då hon var sexton år. Hon minns att det var en riktigt bra semester men att hon ändå klagade mest hela tiden. Det var töntigt att vara på Gotland, det fanns inga coola ställen att hänga på, och aldrig i livet att hon skulle ta av sig kläderna och låta sig beskådas av alla äckliga gubbar som drev omkring på stranden. Så hon satt där med en skrivbok och sina svarta kläder, medan solen gassade och alla sunda människor badade och solade och njöt av värmen.
Bilden på föräldrarna får henne att gråta. Igen. Hon vet inte hur många gånger hon har gråtit idag, igår, den senaste veckan. De senaste två veckorna. Tårarna verkar komma ur en aldrig sinande källa, en som hon inte visste hon hade inom sig. Hon kan förutom de senaste veckorna knappt minnas när hon senast grät. När Johan lämnade henne för den där slampan, vad hon nu hette, fällde hon inte en tår. Aldrig i livet att hon skulle ge honom den tillfredställelsen. Hon var minsann inte rädd för att bli ensam. Ensam är stark. Men nu är hon helt ensam. Utan mamma och pappa, vem har hon nu? De är ingen stor släkt, hennes mor och far hade bara varandra, och henne förstås. Och hon dem. Men nu var de borta och hon har ingen. Hon tittar på fotot igen och skriker. Rätt ut i luften, riktat till ingen, till alla.
Mitt i skriket ringer telefonen. Sophia stelnar till. Hon tittar rådvill ner på sig själv och sina föräldrar.
-Vad ska jag göra mamma? frågar hon tyst.
Inom sig hör hon sin moders lugna stämma.
-Svara vet jag.
Och som i slowmotion reser hon sig från golvet, går fram till telefonen. Signal efter signal skär genom luften. Hon undrar om de har telefonsvarare på men det verkar inte så och tillslut lyfter hon på luren.
-Hallå? säger hon försiktigt
-Ja hejsan, mitt namn är Erik Eriksson och jag ringer från Telia. Jag undrar om Claes Alfsdotter finns tillgänglig, säger en röst som verkar tillhöra en ung kille.
-Eh, nej. Vad gäller saken?
-Jag har ett specialerbjudande på abonnemang. När kommer han tillbaka?
-Eh, vi är nog inte intresserade men tack ändå.
-Om jag bara får veta när han kommer in igen så…
-Nej. Det är bra. Tack, vi är inte intresserade!
-Men hur kan du veta vad han är intresserad av? Jag kan ringa…
-Men för i helvete. Nej säger jag. Claes är död. Han kommer aldrig att bry sig om dig eller dina jävla erbjudanden. Fattar du?
Det blir tyst i luren. Sophia andas tungt, det känns som hon har sprungit ett helt maratonlopp. Hon längtar febrilt efter något att dricka. Vatten eller sprit spelar ingen roll.
-Skojar du med mig? undrar unga killen ängsligt.
Sophia orkar inte ens svara. Hon lägger på luren.
Insikten kommer långsamt. Hon har massor av saker att ta itu med. Hon har inte möjlighet att gå omkring och sörja i sin egen takt. Det kommer att ringa fler människor som vill hennes föräldrar någonting. Det kommer post. Räkningar. Ska man betala dem? Kan döda personers obetalda räkningar gå till inkasso?
Hon börjar med att gå tillbaka till köket. Hon slänger det mögliga brödet, rensar kylen på allt som är färskvara, knyter ihop soppåsen och sätter igång diskmaskinen. Sen går hon ner till undervåningen igen. Resolut trycker hon ner en knapp på telefonsvararen och spelar in ett meddelande. Hej och välkommen till familjen Alfsdotter, de kan inte svara i telefon. Inte nu och inte senare, aldrig mer. Lämna inget meddelande är ni snälla. Hon går ut, låser dörren och går ut i den mörknande kvällen.
Kommentarer
Trackback