Tjuvläsning -Boken utan titel

De ringer från begravningsbyrån. Det är dags att arrangera ett möte med prästen. Sophia stirrar på telefonen. Hon har fallit tillbaka in vardagens rutiner igen. Jobbar, äter, sover och tränar. Hon låtsas att allting är som vanligt. Att ingenting är förändrat. Att hennes föräldrar bara är ute på en liten resa. Men samtalet från begravningsbyrån får henne tillbaka till verkligheten igen. Om tre veckor ska hennes mor och far begravas. Och hon, även om hon har överlåtit ansvaret åt andra, måste vara en del av processen. Träffa prästen, titta på kyrkan, fundera på annons till tidningen, välja blommor, musik och kanske en dikt. Och så måste hon bedöma hur många som kan tänkas komma till begravningskaffet.

 

Hon sätter sig ner och skriver en lista. Blommor, moderns favoritblomma är prästkrage. I en del av trädgården växte ett helt fält med prästkragar. Där fick man inte klippa gräset så länge blommorna stod på svaj. Hon ser sin mamma framför sig, i hängmattan mellan björkarna, lojt gungandes, en bok i händerna för syns skull men bakom sidorna slutna ögon. Jo, blommorna var ett enkelt val. ”Prästkragar till mamma”, skriver hon.

 

Under prästkragarna skriver hon ”Beatles till pappa”. Claes Alfsdotter hade varit ett stort Beatlesfan under hela sitt liv. En gång medan Sophias farmor fortfarande var i livet har hon berättat att Claes alltid haft svårt att acceptera familjens rikedom och status. Hon trodde att han i ren protest valde att lyssna på Beatles. Han hade köpt sitt första album när han var tio år och sedan spelat låten Can’t buy me love tills Sophias farfar nära nog kastade ut sin unga son. Men låten är kanske inte ett så bra val till en begravning.

 

Hon reser sig och går fram till det minimala skrivbordet hon har klämt in mellan soffan och balkongdörren. Medan hon väntar på att datorn ska starta upp går hon ut på balkongen. Det är kyligt och hon huttrar lite. Hon har kvällssol på sin balkong men så här års hinner solen knappt komma alls. Sophia slår armarna om sig själv och spanar över gatan. I en av lägenheterna mitt emot ser hon en kvinna sitta och läsa vid vad Sophia antar är köksbordet. Kvinnan är bekant men de två är inte bekanta med varandra, de två brukar simma på samma tider, gärna tidiga morgnar. Kvinnan är kanske i fyrtioårsåldern men hon ser yngre ut. Det händer att de simmar ikapp, inte som en riktig tävling förstås, mer Sophia som tycker det är roligt att kappsimma. Hon är riktigt snabb på bröstsim, hon den andra. Ibland får Sophia lov att ta till crawl för att hålla jämna längder med henne. Hon kastar en sista blick på den läsande kvinnan och undrar om hon också är medveten om att de bor så nära varandra. Äsch, tänker hon sen, hon kanske inte ens har lagt märke till mig i simhallen, varför skulle hon veta var jag bor.

 

Can’t buy me love finns med på albumet A hard days night. Den kom mycket riktigt ut 1964. Hon ler när hon tänker på sin unga far som spelat upprorisk popmusik hemma när han bara var barnet. Fast sen tänker hon att det kanske inte fanns ett så stort utbud i början av sextiotalet. Hon surfar vidare och fastnar tillslut för Here comes the sun. Ändå känner hon sig lite osäker på innebörden av vissa meningar som ”it’s been a long, cold lonley winter”. Vad då, ska det tolkas som att hennes föräldrar varit ensamma och haft en dålig tid ihop? Och sen ”here comes the sun”, kanske kommer att tolkas som att först nu får de en ljus tid tillsammans.

Here comes the sun till pappa” skriver hon i alla fall och lämnar skrivbordet. Med datorn svagt surrandes i bakgrunden lagar hon lunch. I samma gryta med kokande vatten häller hon makaroner, lökklyftor, två kokkorvar och smör. Hon tar med sig grytan och en sked ut på balkongen. Virar in sig i en filt, sätter sig på golvet, och äter utan att tänka på någonting sin lunch direkt ut kastrullen.