Tjuvläsning -Boken utan titel

Dörren slår igen efter Jur kand Mats Eklund. Sophia rycker till. Borde inte personer som kommer i känsliga ärenden lära sig att stänga dörrar försiktigt? tänker hon. Hennes huvud känns som om någon har försökt blåsa upp en zeppelinare där inne. En sekund överväger hon tanken att leta efter Alvedon men struntar i det och knyter på sig gymnastikskorna. Solen står lågt men fortfarande är det ljust ute. Utan att dröja sig kvar rafsar hon ihop papperna och det oöppnade kuvertet och lämnar huset. 

Med raska steg går hon genom villaområdet, förbi busshållsplatsen. Idag ska hon promenera hem. Hon behöver rensa tankarna. Vägen är så välbekant, hennes fötter rör sig av sig själva och hon låter tankarna vandra dit de själva vill. Först en halvtimme senare, när hon nästan är inne i centrum lättar huvudvärken och hon kan gå tillbaka till mötet med juristen. Bouppteckningen är klar. Det var inga överraskningar där, allt som hennes föräldrar ägde tillhör nu henne, en villa på närmare 300 kvadratmeter, två bilar, två cyklar, möbler, porslin, tavlor och Gud vet hur många pryttlar. Sophia känner ett stråk av tacksamhet över att inte behöva ta itu med det just nu. Istället funderar hon över det hemliga kuvertet. Varför har hennes föräldrar lämnat ett brev som är till henne till sin advokat? Lite ilsket tänker hon att de inte borde ha några hemligheter för henne, deras dotter och bästa vän. 

Vid Janne’s Livs stannar hon till och köper färdig nyponsoppa, frallor, fyra tomater och en stor påse Polly. Vid tidningarna dröjer hon sig kvar men det har inte kommit ut något nytt så hon går till kassan och betalar. Det är ägaren själv som står i kassan idag.
-Hej.
-Hej du.
-Ja, jag ska bara ha det här. Lite mat du vet.
-Jaha, jo. Öh…jag, Janne kom av sig. Jo alltså, din mamma och pappa. Jag hörde. Vad tråkigt.
-Jaha du hörde.
-Öh, alltså om du vill. Jag kan bjuda på en öl när jag har stängt. Om du vill.
-Tack, men jag ska nog hem och fixa lite, säger hon och viftar lite med papperna.
-Visst, okej. Ses en annan dag då.
-Ses. 

Butiksinnehavaren ser lite sorgset efter henne när hon stänger dörren. Han har i smyg varit förälskad i Sophia ända sedan hon flyttade in i kvarteret. Han vet nästan ingenting om henne, förutom att hon verkar leva på nyponsoppa och frallor. Antagligen handlar hon vanlig mat någon annan stans än i hans lilla sketna butik. Att han vet något om hennes föräldrars död beror enbart på att en av tanterna i blomaffären hade hört av han som har begravningsbyråns fru att någon jeppe från något dödsbo, vad är det för jävla ord egentligen, har varit där. Och så hade de två skvallerkäringarna stått och teaterviskat i hans butik. Och låtsats som om de inte ville att någon skulle höra, när de i själva verket tyckte att de hade heta nyheter. Han suckar för sig själv. Hans plan hade varit att visa sig deltagande och erbjuda sig att ta hand om henne lite grand men så hade han sumpat det som vanligt. Han fick någon slags tunghäfta så fort hon kom i närheten. Nu hade han bjudit på öl, som värsta ragget. Och dessutom hade han fått det att låta som att det var han som var en skvallerkäring. Fan. 

Sophia har efter att ha handlat, saktat av på stegen. Fötterna som för en stund sedan gick av sig själva måste nu tvingas fram och upp för trapporna i hyreshuset där hon bor. Det hemliga kuvertet känns tyngre också. Väl hemma slänger hon så nonchalant hon kan kuvertet på soffbordet. Slänger sig själv i soffan. Fötterna på bordet. Dricker nyponsoppa direkt ur paketet. Proppar i sig Polly. Stirrar på kuvertet och säger rakt ut i luften:
-Jag törs fan inte öppna. Mamma, kan du inte bara säga vad det är? 

Sophia går som en sömngångare genom huset. Här har hon vuxit upp. Trots att det var sex år sedan hon flyttade hemifrån känns det som om varenda sak ligger på samma plats som då. Där är lilla post-it blocket och pennan på byrån i hallen, där står den evigt blommande pelargonen, nu kliver hon på det knarrande trappsteget, det fjärde nedifrån. Med handen stryker hon lätt över den rutiga duken i köket. Alltid en rutig duk. Alltid hembakt bröd, röd Bregott, riktigt smör ska det vara, och alltid hushållsost. Utan att reflektera över det öppnar hon kylen och tar fram smöret och osten. Det är när hon öppnar brödburken med bruna Marimekkoblommor på hon rycks tillbaka till verkligheten. Brödet är gammalt och har inga likheter med hennes minnes källarfranskor. Stora gröna mögelfläckar breder ut sig över de blekvita bullarna. 

Utan förvarning vänder sig magen ut och in och hon hinner nätt och jämt kasta sig över vasken. Nyponsoppa och små degklumpar som en gång varit en naturell fralla stirrar upp mot henne när hon kan öppna ögonen igen. Hon spolar ur vasken, sköljer munnen och ansiktet med iskallt vatten. Sedan stirrar hon på sig själv i köksfönstrets spegelbild. Hon vet inte hur länge hon blir ståendes där, stirrande på sitt bleka ansikte med trötta påsar under ögonen. 

Tillslut går hon sakta vidare genom huset. Hon går ut i vardagsrummet, tittar på bilderna som står uppradade på buffén. Alla foton har matchande silverramar. Sophia när hon tar studenten, skolfotot från högstadiet, det där hon har tandställning och vägrar visar tänderna, en parvel i blöja och en på hela familjen när de är på semester på Gotland. De står uppställda allihop, Sophia i mitten, mamma till vänster om henne och pappa till höger men armen om hennes axlar, och bakom dem tronar ringmuren. Sophia lyfter upp fotot och synar det närgånget. Vilket år kan det ha varit? Hon har svarta kläder trots att det är mitt i sommaren, håret spretar och minen är butter. Modern är som vanligt klädd i praktiska remsandaler, en tunn långärmad t-shirt och ljusa långbyxor och fadern ser så där ungdomligt sportig ut. Sophia beräknar att det kan ha varit sommaren 2003, då hon var sexton år. Hon minns att det var en riktigt bra semester men att hon ändå klagade mest hela tiden. Det var töntigt att vara på Gotland, det fanns inga coola ställen att hänga på, och aldrig i livet att hon skulle ta av sig kläderna och låta sig beskådas av alla äckliga gubbar som drev omkring på stranden. Så hon satt där med en skrivbok och sina svarta kläder, medan solen gassade och alla sunda människor badade och solade och njöt av värmen.  

Bilden på föräldrarna får henne att gråta. Igen. Hon vet inte hur många gånger hon har gråtit idag, igår, den senaste veckan. De senaste två veckorna. Tårarna verkar komma ur en aldrig sinande källa, en som hon inte visste hon hade inom sig. Hon kan förutom de senaste veckorna knappt minnas när hon senast grät. När Johan lämnade henne för den där slampan, vad hon nu hette, fällde hon inte en tår. Aldrig i livet att hon skulle ge honom den tillfredställelsen. Hon var minsann inte rädd för att bli ensam. Ensam är stark. Men nu är hon helt ensam. Utan mamma och pappa, vem har hon nu? De är ingen stor släkt, hennes mor och far hade bara varandra, och henne förstås. Och hon dem. Men nu var de borta och hon har ingen. Hon tittar på fotot igen och skriker. Rätt ut i luften, riktat till ingen, till alla.  

Mitt i skriket ringer telefonen. Sophia stelnar till. Hon tittar rådvill ner på sig själv och sina föräldrar.
-Vad ska jag göra mamma? frågar hon tyst.
Inom sig hör hon sin moders lugna stämma.
-Svara vet jag.
Och som i slowmotion reser hon sig från golvet, går fram till telefonen. Signal efter signal skär genom luften. Hon undrar om de har telefonsvarare på men det verkar inte så och tillslut lyfter hon på luren.
-Hallå? säger hon försiktigt
-Ja hejsan, mitt namn är Erik Eriksson och jag ringer från Telia. Jag undrar om Claes Alfsdotter finns tillgänglig, säger en röst som verkar tillhöra en ung kille.
-Eh, nej. Vad gäller saken?
-Jag har ett specialerbjudande på abonnemang. När kommer han tillbaka?
-Eh, vi är nog inte intresserade men tack ändå.
-Om jag bara får veta när han kommer in igen så…
-Nej. Det är bra. Tack, vi är inte intresserade!
-Men hur kan du veta vad han är intresserad av? Jag kan ringa…
-Men för i helvete. Nej säger jag. Claes är död. Han kommer aldrig att bry sig om dig eller dina jävla erbjudanden. Fattar du?
Det blir tyst i luren. Sophia andas tungt, det känns som hon har sprungit ett helt maratonlopp. Hon längtar febrilt efter något att dricka. Vatten eller sprit spelar ingen roll.
-Skojar du med mig? undrar unga killen ängsligt.
Sophia orkar inte ens svara. Hon lägger på luren. 

Insikten kommer långsamt. Hon har massor av saker att ta itu med. Hon har inte möjlighet att gå omkring och sörja i sin egen takt. Det kommer att ringa fler människor som vill hennes föräldrar någonting. Det kommer post. Räkningar. Ska man betala dem? Kan döda personers obetalda räkningar gå till inkasso? 

Hon börjar med att gå tillbaka till köket. Hon slänger det mögliga brödet, rensar kylen på allt som är färskvara, knyter ihop soppåsen och sätter igång diskmaskinen. Sen går hon ner till undervåningen igen. Resolut trycker hon ner en knapp på telefonsvararen och spelar in ett meddelande. Hej och välkommen till familjen Alfsdotter, de kan inte svara i telefon. Inte nu och inte senare, aldrig mer. Lämna inget meddelande är ni snälla. Hon går ut, låser dörren och går ut i den mörknande kvällen.