JUNO

Åker ut till FågelbroHus på Värmdö för att registrera in deltagare för en kurs. Det är inte första gången jag åker ut och det är inte särskilt länge sedan heller. Så jag ber inte speciellt om att få ta bilen med den inbyggda GPS:en. Jag kör helt enkelt. För jag hittar ju nu!

 

Fel. Eller jag vet inte. Så jag ringer maken. Som förklarar. Vad bra, det var ju ungefär som jag visste då, jag kör vidare. Fel. Nu känner jag inte igen mig så jag ringer maken. I bakgrunden när han svarar hör jag "...fru som är vilse..." och kanske någon som skrattar lite eftersom jag misstänker att det inte är första gången hans kollegor hör den kommentaren.

 

Vänder och känner mig återigen säker på vägen. Det går bra, jag känner igen mig. Svänger av mot Fågelbro och känner mig himla nöjd. Ända tills jag inser att jag ändå inte känner igen mig. Det är betydligt fler hästar än jag minns sedan sist. Ringer inte maken. Ringer hotellet. Ska det stå många hästar utanför er entre? Nej jag misstänkte väl att det inte skulle det.

 

Och det är ju idiotiskt att åka vilse tre gånger på en sträcka man körde alldeles nyss och jag tänker att somliga lär sig aldrig. Men en sak har jag lärt mig lite. Jag har lärt mig att jag inte hittar så jag åker i aningens mer god tid. Och jag fick prata lite med min make på morgonen, och vi var ju många som fick skratta åt mig idag, det var ju trevligt!