JUNO

Mor och dotter har spenderat morgonen på vårdcentralen. Det är alltid lika skoj. För det första går man ju inte dit om man mår bra, så grundförutsättningarna är liksom lite kass. Ettåringen är gnällig. Hon har feber, hon är trött, hon är förmodligen hungrig. Mamman är bara trött.

De väntar. Först väntar de på att få berätta att de är där överhuvudtaget. Flickan är fortfarande vid hyfsat humör, plockar bland lite annonsmaterial, tuggar på en näve, torkar lite snor på mammans jacka. Lagom förströelse. Sen måste de vänta vidare i hörnet längst in, där infektionskliniken ligger. Man hör på namnet att det är ett otrevligt ställe. Där får mamman lite nojja bland alla andra snörvlande och hostande människor.

Barnet får leka med medhavda leksaker för mamman får för sig att hon kan få svininfluensa bara av att titta på leksakerna som alla andra sjuka ungar redan har tuggat och slaskat på. Under en liten promenad i rummet hittar barnet en golvlampa som hon känner på, varpå en tant ropar "nej nej nej, sluta du kan ju få den i huvudet". Varpå barnet i sin tur börjar gallskrika av, ja av vad, rädsla, surhet, harm i största allmänhet.

Sist av alla in till farbror doktorn är dottern ganska sur. Lyssna på hjärta och lungor generar lite pip, titta i öron och hals är inte alls skoj, dumma, och klämma på magen ska han bara ge tusan i. Uäääh! Men det ser i alla fall bra ut. Jaha tack och hej tänker mamman men icke. Blodprov också. För säkerhets skull. Ja, såklart.

De väntar på att ta blodprov. Barn brukar skrika lite av det men det här barnet märkte nog inte ens att det stack till, hon gastade för fulla muggar redan innan. Och så väntar de på resultat av blodprov. Gast gast, jag är en gast på de stormade sju haven, gastar barnet. Och tillslut. Hej ni kan gå nu, hon har feber och snuva. Inget att göra något åt. Hej hej.

Mor och dotter är utmattade. De måste genast hem och ta igen sig. Ettåringen ligger ute och sover i sin vagn. Mamman sitter och smågungar i hamocken med en skål popcorn och en bok. Skål.

Juno