JUNO

Vi ska åka till landet. Vi ska åka direkt efter frukost imorgonbitti. Vems frukost är inte helt klart, familjens eller lillasysters. Oavsett är jag en smula stressad över att vi inte ska komma iväg i tid (vilket vi aldrig gör, men mer i otid är vanligt då).

Det är vårat eget hus och allt vi behöver finns redan där. Ändå skriver jag packlista. Ändå ägnar jag två timmar på kvällen åt att packa. Kläder åt barnen. Kläder åt mig. Blir det sol? Regn? Bäst att packa lite extrakläder. Fast javisst, vi har ju trots allt tvättmaskin. Packar ur lite kläder igen. Eller å andra sidan, lillasysters kläder är så små så de tar ingen plats. Packar i kläderna igen.

Herrejösses. Hur svårt kan det vara att åka till landet egentligen? Till samma hus vi har åkt till de senaste tio åren. Huset där allt finns. Likförbannat är jag helt säker på att jag efter nästa amningspass kommer att ägna ytterligare en timme eller två åt att packa i och packa ur. Det är lite hopplöst att känna sig så här hopplös. Det är mycket hopplöst att inse att det inte bara är en känsla.

Juno